Socialstyrelsen anmälde doktorn för att inte ha utrett pojken med symtom på diabetes mellitus.
Pojken uppgav vid sitt besök hos doktorn den 3 augusti att han sedan två veckor upplevde ökad törst och kissade omkring fem liter per dygn. I journalanteckningen finns inte noterat något status utan endast bedömning »diabetes insipidus, annat?« Som åtgärd anges utredning enligt rekommendation i Internetmedicin. Det finns inga uppgifter i journalen om utredningens innehåll eller planerad uppföljning.


Försämrades kraftigt
Pojken uppsökte tillsammans med föräldrarna barnläkare den 24 augusti då han försämrats kraftigt med illamående, kräkningar och buksmärtor samt avmagring. Blodsockret var 16,4 mmol/L och urinsticka visade två plus för socker och fyra plus för ketoner.
Pojken remitterades akut till ett barnsjukhus där man konstaterade nydebuterad diabetes mellitus med ketoacidos. Initialt vårdades han på intensivvårdsavdelning. Han skrevs ut från sjukhuset den 6 september med insulinbehandling och poliklinisk uppföljning.
Enligt uppgift från sjukhuset hade doktorn ordinerat HbA1c, dygnsurinmätning samt Minirintest men inget blodsocker den 3 augusti. Pappan hämtade ut Minirin på apotek men urin- och blodprov lämnades aldrig.
Enligt anmälan kunde patienten sannolikt ha undvikit ketoacidos och intensivvård om diagnosen ställts tidigare. I journalen från barnsjukhuset anges också att den felaktiga handläggningen sannolikt fördröjt diagnosen.
Doktorn har i sitt yttrande uppgett att pojken förutom att han drack mycket och hade urinmängder på fem liter, vilket doktorn anser vara relativt stora mängder, mådde helt bra vid undersökningstillfället.


Ville göra bred utredning
Han ville därför göra en bred och utökad utredning för att förutom diabetes mellitus även utesluta diabetes insipidus. Hans intention var att följa utredningsgången i enlighet med webbportalen Internetmedicin. Vid misstänkt diabetes (mellitus) brukade han alltid ordinera akut blodsocker och urinsticka. Ibland kompletterade han med HbAlc och andra prov.
Urinsamling och Minirintest ordinerades på separat remiss och pojken och hans pappa fick remisserna med sig för att gå till laboratoriet vilket dock inte skedde.
Doktorn fann vid dagens slut inga avvikande laboratorieresultat i signeringslistan men kunde inte heller automatiskt se om ordinerade prov var tagna.
Socialstyrelsen ansåg det anmärkningsvärt att doktorn i första hand angav diabetes insipidus som misstänkt diagnos och därmed påbörjade utredning av detta mer ovanliga tillstånd innan den betydligt vanligare sjukdomen diabetes mellitus uteslutits.
Insjuknande med stark törst och stora urinmängder är typiska symtom för diabetes mellitus. Med dessa symtom borde det vara en självklarhet för en legitimerad läkare att i första hand bekräfta eller utesluta denna diagnos. Det är ytterst angeläget att genast göra bestämning av glukos i blod och urin för att få diagnosen fastställd och patienten akut omhändertagen. Ketoacidos och diabeteskoma kan utvecklas snabbt, inom ett par dagar, hos en ungdom om insulinbehandling inte sätts in.
Socialstyrelsen ansåg vidare att symtomen borde ha gett anledning till en noggrannare anamnes och undersökning. Bedömningen skulle även ha innefattat dokumentation av planerad uppföljning.


»Onödig och allvarlig risk«
Doktorn borde inte ha släppt kontakten med patienten innan han fått svar på de akuta prov som han uppgav att han beställde. Genom denna försummelse utsatte han patienten för en onödig och allvarlig risk eftersom diagnosen försenades och sjukdomen kom i ett kritiskt skede.
Ansvarsnämnden läste Socialstyrelsens utredning och yttrande av doktorn.
Han hänvisade till journalen där det framgår att han bedömde att det fanns risk för att det skulle kunna vara en diabetes insipidus. Han ville därför försäkra sig om att utesluta även den diagnosen. Därför påbörjade han utredning i två parallella spår. Han ordinerade akut b-glukos och urinsticka för att snabbt påvisa/utesluta en diabetes mellitus. HbA1c ordinerades för att få en överblick över tidsförloppet.
Om proven varit positiva, hade han fått diagnos och kunnat stoppa vidare utredning av diabetes insipidus med mera. Hans planerade utredningsgång framgår genom hans hänvisning till webportalen Internetmedicin, framhöll han.
Ansvarsnämnden konstaterar att doktorn inte har journalfört annat än stora urinmängder och att pojken drack stora mängder vätska. Hans diagnosförslag var diabetes insipidus och inte det betydligt vanligare och i detta fall troligare tillståndet diabetes mellitus.
I sitt yttrande har doktorn uppgett att han ordinerat prov med HbA1c (prov som ger uppfattning om glukoskontrollen under de senaste sex veckorna) men även akut plasmaglukos och urinsticka. Uppgiften att de senare proven skulle ha ordinerats har först framkommit i hans yttrande till Ansvarsnämnden.
Doktorn synes inte ha haft diagnosen diabetes mellitus i åtanke. Han har inte heller insett allvaret i uppgifterna om dessa stora urinmängder och att pojken löpte risk att insjukna med allvarliga följder av sin nydebuterade diabetes. Även om han hade en annan diagnos i åtanke borde han ha uteslutit diagnosen diabetes mellitus typ 1 på grund av sjukdomens allvar.
Även om prov ordinerades planerade doktorn inte för en adekvat uppföljning. Han borde ha föranstaltat om akut provtagning av plasmaglukos och urinprov samt därefter tagit tillbaka pojken för bedömning. Han får en varning. ·