Den 61-årige mannen, som avled i mars 2005, undersöktes av distriktsläkaren på vårdcentralen den 5 oktober 2004. Han lämnade prov, som enligt analysen tre dagar senare visade anemi och förhöjt antal trombocyter. Vid ett planerat återbesök den 15 december togs nya prov, som dessutom visade förhöjt antal vita blodkroppar. Patienten remitterades till ett universitetssjukhus.

Hade leukemi
Patientens fru anmälde distriktsläkaren. Först vid besöket i december fick hennes man besked om att provtagningen den 5 oktober visat att han hade leukemi. Distriktsläkaren borde utan dröjsmål ha vidtagit åtgärder med anledning av de avvikande värdena i oktober, menade frun.
Ansvarsnämnden läste patientens journal och ett yttrande från distriktsläkaren som bestred att han gjort fel.
Han berättade att han kände patienten väl, då denne sedan 2002 fram till i april 2004 hade kontrollerats regelbundet avseende hypertension, obesitas, dyslipidemi, prostatahyperplasi och hemorrojder.
Den 5 oktober 2004 kom patienten för ordinarie kontroll. Då nämnde han inga specifika symtom. Fysikaliskt status indikerade ingen ny diagnos. Remiss till EKG och laboratorieprov utfärdades. Patienten fick då anmodanden att ta kontakt för laboratoriesvar.
Den 8 oktober lämnade patienten blodprov. Den 15 oktober lämnade han urinprov men frågade då inte efter svar på blodproven. Blodstatus var lätt men ospecifikt derangerat, berättade distriktsläkaren.
Patienten hördes sedan inte av förrän den 15 december då han ringde för ny tid. Vid besöket uppgav han allmän trötthet men inga andra specifika symtom. Hemoglobin var 85 g/l på mottagningen. Ytterligare blodprov sändes akut till laboratoriet. Svar på dessa erhölls på eftermiddagen och patienten fick akutremiss till hematologklinik.

»Patienten måste ta sitt delansvar«
Patienten hade vid besöket den 5 oktober anmodats att ta kontakt för laboratoriesvar. Den 15 oktober var han på mottagningens laboratorium men frågade inte efter några provsvar. Patienten hade hela tiden möjlighet att personligen hämta laboratoriesvaren alternativt ta kontakt per telefon. Han var väl förtrogen med detta sedan tidigare. Han hade till och med fått distriktsläkarens privata mobilnummer, uppgav denne.
Distriktsläkaren påpekade att många patienter avbryter/byter sin läkarkontakt utan att meddela det. Patienten måste ta sitt delansvar för uppföljning och behandling. Distriktsläkaren fann det mycket anmärkningsvärt att patienten inte hörde av sig för laboratoriesvar eller för läkarkontakt under tiden 5 oktober till 5 december 2004.

Bedömning och beslut
Patienten undersöktes av distriktsläkaren den 5 oktober och lämnade prov, som visade påtagligt avvikande värden. Trots detta vidtogs inga åtgärder förrän vid ett planerat återbesök två månader senare, kritiserar Ansvarsnämnden.
Distriktsläkaren har gjort gällande att dröjsmålet med adekvata åtgärder orsakats av att patienten underlåtit att informera sig om analysen.
Ansvaret för vård och behandling åvilar emellertid i en sådan situation i första hand inte patienten utan den behandlande läkaren, slår Ansvarsnämnden fast. Distriktsläkaren borde därför utan dröjsmål ha kallat patienten till utredning i samband med att analysen av proven den 5 oktober anlänt till mottagningen. Han får en varning.