»Enormt lyft för öronkirurgin – viktigt för utbildningen i generationsskiftet«

– Vi använder Practicums wetlab för undervisning om temporalbenets anatomi och kirurgi, berättar han.
Han påpekar att temporalbenet är kroppens kanske mest komplicerade ben, med en mängd livsviktiga nerver och blodkärl förutom hörselsinnet och balanssinnet.
För att man ska kunna bli öronkirurg behöver man, innan man opererar människor, en gedigen kunskap om anatomin. Det viktigaste sättet att uppnå detta är att träna på humana temporalben från vävnadsdonatorer.
Försörjningen av temporalben sker via ett samarbete med Rättsmedicin i Lund.
– Vi har också inlett ett samarbete med Rättsmedicin i Solna för att ytterligare förbättra tillgången på temporalben.

Användbar även för andra områden
Utrustningen för öronkirurgin är rent professionell. Det finns en arbetsstation för läraren/demonstratören och fyra stationer för eleverna. De är utrustade i stort som en operationssal. Det finns också adekvata borrar och all möjlig annan biutrustning.
– Så det är ett väldigt stort lyft för den här verksamheten i södra Sverige. Vi tror att vi är unika i vårt land när det gäller kvaliteten på utrustning, lokaler och vad vi kan erbjuda, kommenterar Sven Lindberg som tidigare utbildade sina kollegor en och en.
– Hur det såg ut då vill vi inte visa – det var källarverksamhet. Så Practicum är ett enormt lyft. Vi tror att det också är bra för våra relationer till andra sjukhus.
Det höga betyget gäller Practicum i stort, menar han men påpekar att det är just wetlabs utformning han känner till ordentligt. Lokalerna är bra, utrustningen av toppklass. Det finns dessutom undervisningslokaler i direkt anslutning som också är av högsta kvalitet vad gäller audiovisuella hjälpmedel, kameror, datorer etcetera. Utrustningen som används för öronkirurgi är användbar för neurokirurgisk träning och även för käkkirurgisk och ögonkirurgisk träning.
Hittills har Sven Lindberg bara hunnit med ett undervisningstillfälle i de nya lokalerna men det blir en ny kurs den 27 – 30 mars.
Målgruppen är öronkirurger, gärna de som redan har en viss egen erfarenhet av öronkirurgi. Geografiskt siktar de in sig på öronkirurger från hela södra sjukvårdsregionen. De har också hört sig för om intresset i områdena som ligger närmast utanför regionen.
Om det finns intresse kommer de att erbjuda kurser även för öronkirurger från resten av landet.
Sven Lindberg opererar mycket själv och hjälper dessutom kolleger genom att göra delar av operationer där just hans kompetens behövs. Han är personligen på olika sätt inblandad i omkring 100 operationer per år.
Han trivs med sitt jobb. Och tycker absolut att det har blivit ännu roligare nu när de har fått Practicum. Han ser Practicum som nödvändig för patientsäkerheten. Det behövs en modern träningsanläggning, inte minst eftersom det pågår ett generationsskifte i svensk sjukvård.
– Stora delar av den generation som utvecklat den svenska temporalbenskirurgin har gått i pension nyligen eller kommer att göra det de närmaste åren. Då blir det yngre förmågor som ska ta över. Det inträffar samtidigt som det är brist på temporalben. Därför är det viktigt att alla ben som doneras används så bra som möjligt.
– Tidigare kunde man låta en nybörjare arbeta med ett ben och det kunde bli lite destruktiv verksamhet när man tränade så. Det har vi inte råd med nu. Varje temporalben vi får måste utnyttjas på bästa sätt. Vi för bok över hur vi använt varje temporalben, det är vi skyldiga att göra.
– Så i generationsgapet är utbildningsverksamheten helt nödvändig. Annars kommer vi i Sverige att få brist på öronkirurger i framtiden.

Tar minst tio år att utbilda
Inom svensk öronkirurgisk förening driver Sven Lindberg och hans kollega Lennart Edfeldt i Uppsala ett projekt om hur den öronkirurgiska utbildningen ska se ut i Sverige i framtiden. Projektet har startats just mot bakgrund av generationsskiftet.
Sven Lindberg menar att problemen med generationsskiftet varierar lite beroende på specialitet.
– Öronkirurgin är naturligtvis liksom neuro-, torax- och ögonkirurgi mycket beroende av färdigheter, du måste ha hantverksträning hela tiden. Har du inte det kan du inte fungera som en bra öronkirurg. Det gör generationsskiftet svårare i färdighetsdisciplinerna än i discipliner med ren kunskapsöverföring via böcker och kurser.
Han understryker att det när det gäller en överläkare på regionsjukhusnivå tar minst tio år att utbilda en öronkirurg som är någorlunda självständig. Sedan krävs att man får fortsätta med ett tillräckligt stort antal operationer för att behålla sina färdigheter.
Sven Lindberg och hans kollegor siktar nu på att utbilda läkare som är födda runt 1970.

20 olika typer av operationer
På Lunds universitetssjukhus temporalbenopereras närmare 200 patienter per år. Det finns ett 20-tal olika typer av operationer. Patientgruppen innefattar alla åldrar, från sexmånaders barn till 80-85-åringar.
Speciella för regionsjukhus är patienter med tumörer i temporalbenet, skallbastumörer (opereras i samarbete med neurokirurg), kokleära implantat på döva, andra komplicerade fall som svåra kolesteatom hos barn och missbildade öron.Alla patienter blir inte helt bra, men nästan alla blir bättre.
– Tidigare hade vi dåliga lokaler – det handlade om källarverksamhet och det var lite Frankenstein över det. Men nu är det en helt annan kvalitet, så mycket bättre. Jag tror det blir lättare att rekrytera yngre läkare till öronkirurgin, säger Sven Lindberg.

Lättare att acceptera
Han tror också att anhöriga till de avlidna vävnadsdonatorerna nu lättare accepterar donationerna.
– Nu har verksamheten en helt annan karaktär än tidigare, den tål så att säga allmänhetens insyn. Det har ju pratats om problem i samband med vävnadsdonationer. Och i vårt land är det ont om donatorer.
–Men om människor ser hur nödvändig och meningsfull verksamheten är, och under vilka former den bedrivs, tror jag de skulle tycka att det är mycket bra att temporalben från avlidna används för detta ändamål.

Sven Lindberg till vänster ser i ett sidookular på operationsmikroskopet hur eleven borrar i temporalbenet. Till höger står överläkare Anna Desatnik Stjernquist. Foto: Roger Lundholm