Den 30-åriga kvinnan kom efter remiss till akutmottagningen vid sjukhus på grund av misstänkt allergisk reaktion efter behandling med trimetoprim med sulfadiazin, som hon ordinerats mot en urinvägsinfektion.
ST-läkaren journalförde att patienten efter medicineringen drabbats av svullnad och utslag i ansiktet, klåda och utslag på kroppen samt svullnadskänsla i halsen och svårigheter att andas.


Fick hjärtklappning
Hon ordinerade 0,3 mg adrenalin intravenöst. I samband med injektionen upplevde patienten obehag i form av hjärtklappning, och injektionen avbröts sedan 0,2 mg adrenalin givits. Patienten fick vara kvar på sjukhuset över natten.
Patienten anmälde bland annat ST-läkaren.
Hon berättade att hon förvägrades Tavegyl för allergin, istället satte ST-läkaren in adrenalin intravenöst i armen utan att upplysa om vad hon skulle göra. Hon fick svår smärta i hjärtat och ut i armen, vilket hon påpekade för ST-läkaren.
Ansvarsnämnden läste patientjournalen och hämtade in yttranden av ST-läkaren.


»Relativt svår allergisk reaktion«
Hon var primärjour på akutmottagningen när patienten kom med remiss från vårdcentralen för läkemedelsreaktion, »ev. mot Sulfa? och tacksam fortsatt obs. och ytterligare behandling«.
När hon träffade patienten hade denna kvarstående och uttalat rödfärgade utslag samt svullnad i ansiktet, halsen, extremitet och bålen. Patienten angav även att hon kände sig svullen i nedre delen av halsen och hade svårt att andas.
Status: Opåverkad och klar. Regelbunden hjärtrytm med frekvens 120/min. Inga biljud eller blåsljud. Blodtryck 110/80 mmHg. Saturation 99 procent utan syrgas.
ST-läkaren bedömde att patienten hade en relativt svår allergisk reaktion mot sulfa på grund av uttalat utslag och svullen i hela kroppen, svullnadskänsla i halsen, upplevelse av andningssvårighet och ökad hjärtfrekvens.
Det var därför hon ordinerade i första hand adrenalin 0,3 mg iv, därefter T Betapred och Tavegyl samt lade in patienten för observation efter allergisk reaktion. Innan behandlingen började pratade hon med patienten och kände inte att patienten var emot behandling.
Patienten fick adrenalininjektion långsamt under EKG-övervakning, och ST-läkaren var hos patienten under tiden. Efter injektion av adrenalin 0,2 mg sade patienten att hon kände att hjärtat slog för fort.


»Helt korrekt«
ST-läkaren förklarade för henne att »detta är adrenalinets effekt«, »det skulle gå över snart«, »hon är ung och har ett friskt hjärta, så hon behöver inte vara så orolig«.
De slutade injicera adrenalin när patienten fått 0,2 mg. Under adrenalinbehandling var hjärtfrekvensen ca 130–160/min, eventuellt upp till 200/min (?) några sekunder.
Efter en kort stund av adrenalinbehandling minskade svullnaden av huden och utslagen bleknade. Sedan fick patienten T Betapred 6 mg och T Tavegyl 1 mg per os. Efter 30 minuter av adrenalinbehandling stabiliserades hjärtfrekvensen vid ca 120–130/min.
ST-läkaren ansåg att hennes behandling av patienten varit helt korrekt.


Behandlingen inte riskfri
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten, efter remiss från vårdcentralsläkare, kom till akutmottagningen på grund av misstanke om allergisk reaktion efter behandling med trimetoprim med sulfadiazin.
Hon undersöktes av ST-läkaren, som ordinerade behandling med adrenalin intravenöst.
Det fanns inte indikation för denna behandling, som inte är riskfri. Adrenalin kan ges intravenöst vid allergisk chock, vilket patienten inte led av, påpekar Ansvarsnämnden.
ST-läkaren har genom att ordinera adrenalin intravenöst av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter och får en erinran.