Den 3-åriga flickan undersöktes akut av distriktsläkaren den 21 oktober 2005 på grund av ett utslag vid höger öra sedan några dagar. Hon hade inga övriga symtom, men hennes mor uppgav att hon fått många fästingbett under föregående månader.
Distriktsläkaren misstänkte att utslaget kunde vara ett symtom på borreliainfektion och ombesörjde provtagning, som utföll negativt. Vid telefonsamtal den 28 oktober framkom att utslaget försvunnit. Distriktsläkaren planerade för ny provtagning inom ett par veckor.
Flickans mor anmälde distriktsläkaren, för att han, trots att han misstänkte att utslaget orsakades av borrelia, avstod från att ordinera antibiotika utan föregående provtagning.
Då provtagningen utföll negativt vidtog distriktsläkaren inga åtgärder förutom att planera för nya prov inom tre veckor. Dottern drabbades dessförinnan av ansiktsförlamning och de uppsökte sjukhus, där man efter omfattande prov konstaterade att hon led av neuroborrelios. Dottern fick antibiotikainfusioner under tio dagar.
»Bekymmersamma följder«
De läkare som ansvarade för behandlingen förklarade att man enligt praxis skall ordinera medicinering med Kåvepenin redan vid misstanke om borrelia, uppgav modern.
Ansvarsnämnden läste flickans journal och tog in yttrande av distriktsläkaren. Denne uppgav att det var tydligt att han gjort en felbedömning med synnerligen bekymmersamma följder.
Ansvarsnämnden konstaterar att flickan hade drabbats av ett hudutslag och undersöktes av distriktsläkaren, som upplystes om att hon under föregående månader utsatts för flera fästingbett. Distriktsläkaren misstänkte att flickan drabbats av borrelia, vilket var sannolikt.
Enligt vedertagen metod skall man under sådana omständigheter ordinera medicinering med antibiotika.
I stället ordnade distriktsläkaren provtagning, vilket inte var motiverat och för övrigt inte heller är en adekvat metod för att konstatera borrelia förrän i ett mycket avancerat sjukdomsskede. Han får en erinran.
