Pojken sökte lördagen den 2 april 2005 akutmottagningen vid ett sjukhus på grund av en stålflisa i ögat. Primärjouren på ögonkliniken kontaktade sin bakjour och det beslutades att man skulle avvakta till måndagen. På måndagen opererades en 12 mm lång stålflisa bort. Pojken drabbades av synnedsättning.
Rekommenderades anmäla händelsen
Pojkens mor anmälde den bakjour som primärjouren talade med i telefon vid besöket den 2 april. Sonen opererades kl 13.00 på måndagen och fick sedan stanna kvar på ögonavdelningen till på torsdagen, då han skulle vidare till ett universitetssjukhus för ytterligare en operation. Ögat var inflammerat.
På universitetssjukhuset konstaterades en inflammation i glaskroppen. Det bestämdes att sonen skulle opereras på fredagen.
Läkaren på universitetssjukhuset informerade henne om att det var helt vansinnigt att lämna en stålflisa i ögat i två dygn och rekommenderade henne att anmäla händelsen, uppgav modern.
Lördagen den 9 april fick sonen lämna universitetssjukhuset. Man hade »tagit bort glaskroppen« och konstaterat att näthinnan verkat vara på väg att lossna på ett eller flera ställen så sonen »fick en gasbubbla i ögat som skulle trycka ut den«. Sonen kan se text på nära håll, men på längre håll blir det bara »färgbludder«, berättade modern.
Borde remitterats på skadedagen
Ansvarsnämnden läste pojkens journal och tog in yttrande av bakjouren.
Denne ansåg med alla nu kända fakta att patienten skulle ha remitterats till ögonkliniken vid universitetssjukhuset samma dag som skadan uppkom. Det är mycket olyckligt och beklagligt att så inte skedde!
Orsaken till detta var att han vid telefonkontakterna inte fick eller uppfattade information som gav misstanke om perforationsskada. Anledningen till detta måste ha varit missförstånd på grund av språkproblem (primärjouren hade utländsk bakgrund, reds anm), menade bakjouren.
Hade det framkommit misstanke om perforation så skulle han självklart åkt in till kliniken eller sett till att patienten genast remitterats till ögonkliniken vid universitetssjukhuset.
Han blev som bakjour kontaktad per telefon av primärjouren på ögonkliniken angående en patient med ögonskada. Hans minnesbild av detta telefonsamtal var att det rörde sig om en pojke som fått ett litet främmande föremål i sitt ena öga. Patienten hade stått 7–8 meter bort från en roterande stålborste när någonting flög in i ögat.
Primärjouren beskrev att patienten inte hade särskilt ont. Synen var helt normal. Även ögontrycket var normalt. Det satt en några mm stor främmande kropp av metall på konjunctivan en liten bit från kornea.
Kornea och främre kammaren var helt utan anmärkning och det fanns inga tecken till inflammation eller blödning i ögat.
Bakjouren bad primärjouren att dilatera pupillen för ögonbottenundersökning och att ringa igen. Ögonbotten undersöktes efter god dilatation och man fann god insyn till en normal ögonbotten även perifert.
Det fanns inga tecken på främmande föremål i ögat. Bakjouren bedömde att patienten därför kunde vänta tills man på måndag förmiddag kunde operera bort det främmande föremålet. Han hade ändå önskat en DT orbita av säkerhetsskäl, men eftersom primärjouren bedömde att detta inte kunde göras utan narkos så avstod de från detta.
Vid återbesöket på måndag morgon kunde specialistläkaren som träffade patienten inte säkert avgöra om stålflisan hade penetrerat bulben.
Hade man vetat att ståltråden gick så långt in i bulben hade man valt att operera patienten direkt med vitrektomi även på måndag morgon. Men ståltråden satt så olyckligt vid pars plana att den delen som verkligen gick in i ögat sågs först under operationen.
Det var en kombination av mycket olyckliga och beklagliga omständigheter som ledde till att patienten fick genomgå två operationer istället för ett större ingrepp, ansåg bakjouren.
Bedömning och beslut
Den undersökande läkaren kontaktade bakjouren per telefon. Av journalanteckningen för besöket framgår bland annat : » …ses en stålbit som penetrerar i bulben. Man kan se utanför bulben en 4 mm lång stålbit«.
Bakjouren kontaktades, men han bedömde emellertid att det inte var nödvändigt att själv företa någon undersökning av pojkens besvär eller akut remittera denne till röntgen för bekräftelse av perforationen.
Han bedömde det heller inte vara nödvändigt med någon annan typ av akut åtgärd.
Bakjourens handläggningen står inte i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Han borde ha skaffat ett säkrare underlag för sin bedömning av patientens tillstånd eftersom såväl anamnes som status talade för en perforationsskada, slår Ansvarsnämnden fast.
Bakjouren får en varning.
