Den 34-årige mannen är sedan tio år förlamad i bägge benen och har ingen känsel nedanför bröstkorgen. Vid förflyttning från sängen gled han hastigt ned på golvet och benen veks ihop under honom. Timmen efteråt började han svettas kraftigt i vänster del av pannan och nacken, vilket han av erfarenhet vet tydde på att något var fel i höger ben.
Han undersöktes samma dag på vårdcentralen av distriktsläkaren, som bedömde att det inte förelåg någon fraktur. Vid en ny undersökning tre dagar senare gjorde han samma bedömning .
Tio dagar senare sökte patienten på sjukhus där en ortoped lät göra röntgenundersökningar av benen. Patienten hade en fraktur i höger skenben.
Han anmälde distriktsläkaren. Ansvarsnämnden läste hans journal och tog in yttrande av läkaren.
Denne menade bland annat att ett förnyat besök på vårdcentralen hos honom eller en kollega med säkerhet hade resulterat i en akut röntgenundersökning.
Han hade tyvärr inte haft tillgång till journalhandlingar inklusive röntgenutlåtandet från sjukhuset. Därför var det svårt för honom att bedöma vad han hade missat vid den – upprepade – kliniska undersökningen.


Var uppmärksam på varningssignalerna
Han konstaterade att han inte var specialiserad på patientens speciella problematik, men framhöll att journalen visade att han varit uppmärksam på de varningssignaler som trädde i stället för smärtkänsla. Han var även uppmärksam på att patienten borde ha en betydande osteoporos i benen.
Han hade gjort en noggrann klinisk undersökning för att konstatera en eventuell reduktion i passiv rörlighet och framför allt nedsatt stabilitet.
Benet visade inte yttre tecken till trauma, den distala svullnaden var bilateral och symmetrisk. Frågan som kvarstår är om en patient med denna problematik alltid skall genomgå en akut röntgenundersökning oavsett klinisk status. Är svaret ja, hade han tvivelsutan brustit i sin yrkesutövning, menade läkaren.


Svårt bedöma trauma i förlamat ben
Ansvarsnämnden konstaterar att det är svårt att bedöma ett trauma i ett förlamat ben. Inte heller på sjukhuset kunde man utan röntgenundersökning bedöma patientens skada. Undersökningen omfattade då såväl höger som vänster fotled samt höger knä.
Patienten framhöll själv att det måste vara något fel med benet. Distriktsläkaren undersökte honom vid två tillfällen för att vara säker på att ingen allvarligare skada förelåg. Trots detta förbisåg han en underbensfraktur.
Det finns oftast anledning att vara frikostig med röntgenundersökningar vid trauma mot en förlamad kroppsdel, och det var fel att inte ombesörja röntgenundersökning i detta fall. Svårigheter med bedömningen och den i primärvården ovanliga problematiken borde dessutom ha lett till kontakt med specialistklinik. Distriktsläkaren får en erinran.