Den 25-årige mannen sökte på vårdcentralen den 30 maj efter att, samma dag, i sitt arbete ha skurit sig på en plastbit i höger hand. En sårskada på basfalangen av ring- och långfingret konstaterades. Rörligheten i fingrarna bedömdes vara normal. Sårskadan syddes.
När stygnen skulle tas den 11 juni kunde patienten inte böja fingrarna normalt och han remitterades till ett sjukhus och därifrån vidare till handkirurgiska klinken vid ett universitetssjukhus och opererades nästa dag. Man konstaterade att långfingrets och ringfingrets båda senor var avskurna.
Patienten anmälde distriktsläkaren och uppgav bland annat att han fått genomgå flera operationer.


Uppfattade skadorna som ytliga
Ansvarsnämnden tog in patientens journaler och ett yttrande av distriktsläkaren, som bestred att hon gjort fel.
Hon berättade att patienten sökte strax efter att han i sitt arbete skurit sig på en plastbit. Hon fann sårskador på handflatesidan av basfalangerna på långfingret och ringfingret på höger hand. Skadorna uppfattades som ytliga.
Vid denna typ av skada är det viktigt att böjsenornas funktion undersöks eftersom det även vid en skada som förefaller ytlig kan vara så att dessa skadats. Av det skälet ingår en undersökning av rörligheten i rutinen och detta gjordes också.
Undersökningen går till så att den skadade personen ombeds att böja och sträcka de skadade fingrarna i samtliga leder, beskrev distriktsläkaren.
Då hon på detta sätt försäkrat sig om att ingen skada på fingrarnas böjsenor fanns, sydde hon såret efter rengöring. Planen var att stygnen skulle tas bort efter 10 dagar och att patienten skulle vara sjukskriven till dess för att minska infektionsrisken.
När stygnen skulle tas fann sjuksköterskan att ringfingret inte följde med då patienten försökte böja. Sköterskan kontaktade en annan läkare, som fann upphävd böjförmåga i ringfingret och viss böjförmåga i långfingret och patienten remitterades till ortopedkliniken på sjukhuset. Där fann man en skada på fingrarnas böjsenor och remitterade honom vidare till handkirurgisk specialist, sade distriktsläkaren, som inte kunde se att hon på något sätt initialt kunde ha handlat annorlunda.
Ansvarsnämnden konstaterar att distriktsläkaren enligt journalanteckningarna bedömde fingrarnas rörlighet och i sitt yttrande har hon noggrannare beskrivit hur fingrarnas rörlighet testats.
Vid sårskador i handflata och på fingrarnas undersidor är det viktigt att ta reda på om böjsenskada finns. Detta för att handläggningen av en sådan skada kräver handkirurgisk expertis och för att reparationsresultatet blir sämre ju längre tid det går mellan skadan och operationen av senan.
För att testa dessa senor krävs en undersökningsteknik som är föga känd bland icke ortopeder och handkirurger.
Det räcker inte att be patienten böja och sträcka fingrarna. Även med avskurna senor kan ett finger följa de andra om man bara ser böjförmågan när alla fingrarna böjs samtidigt.


Måste undersöka varje finger för sig
För att utesluta eller bekräfta böjsenskada måste man undersöka varje finger för sig och pröva böjförmågan separat i fingrarnas grund- och interfalangealleder. Få allmänläkare behärskar den undersökningstekniken, påpekar Ansvarsnämnden.
Även om det är svårt att bedöma akuta handskador och man därför borde vara frikostig med remiss till specialist med kunskap om sådana skador, är skärskador i händerna mycket vanliga och man kan inte skicka alla till ortoped eller handkirurg.
Distriktsläkaren har ansett att hon undersökt patienten noga, varvid hon uteslutit senskada. Hon har dessutom kallat honom tillbaka för suturtagning hos sjuksköterska, vilket gav honom tillfälle att visa och rapportera eventuell funktionsnedsättning, vilket också skedde.
Även om distriktsläkaren således har felbedömt patientens skada är det tillräckligt med kritik mot handläggningen, menar Ansvarsnämnden.