Det berättar Maria Nordström, kirurg i Sundsvall, med ett stort, klingande skratt. Inspirationskällan är en TTT-kurs som hon just gått vid Practicum i Lund.
TTT står för »Training the trainer« och är ett koncept framtaget av Rodney Peyton vid Royal College of Surgeons (RCS) i London.
– Det är en praktisk handledningskurs. Ingen av oss hade tidigare fått någon sådan här utbildning, och ändå håller vi alla på med undervisning i olika grad, kommenterar Maria Nordström.
– Det är en viktig kurs, och jag tror att det här bara är i sin linda. Det är något vi behöver och som kan bli väldigt bra.
– Det är viktigt för att vi ska få skickligare kirurger för att vården ska bli bra och säker.
Totalt var de under tvådagarskursen nio i gruppen men på vissa övningar uppdelade i mindre enheter.
Kursen innehöll både teoretisk och praktisk undervisning, dels hur man lär ut teori, dels hur man lär ut praktiska saker.
– Jag tycker Peyton varvade teori och praktik på ett väldigt bra sätt, menar Maria Nordström.
Blev mycket bättre
De fick till exempel hålla 5-minutersföreläsningar för varandra och sedan utvärdera dessa tillsammans. Nästa dag fick de möjlighet att hålla en ny föreläsning och då ta till vara de förbättringsförslag som kommit fram vid utvärderingen dagen innan.
Efter den andra föreläsningen följde en ny utvärdering.
– Det var påtagligt att det blev väldigt mycket bättre andra gången, kommenterar Maria Nordström.
Peyton ville få dem att använda en speciell metodik för att lära ut praktiska övningar.
De hade en kirurgisk övning att lära ut. Det var olika typer av suturer, knutar och annat.
De skulle också lära ut en icke kirurgisk praktisk övning, som de själva valt ut och tagit med sig.
De arbetade i grupper om tre med en som observatör, som sedan ledde utvärderingen – vad gick bra, vad gick inte bra, vad kunde göras bättre?
Det spelade ingen roll vad man lärde ut utan poängen var att gå igenom metodiken för hur man får någon att lära sig ett praktiskt moment på effektivaste sätt.
Slipsar och golf
– Det var roligt. Ett helt rum med kirurger som knöt slipsknutar, spelade golf, sköt med basketboll, flög med pappersplan, slog knopar, tycker Maria Nordström.
Själv blev hon instruerad i hur man gör poäng i basketboll.
– Det var rätt roligt och jag blev bättre, Så hon var nog bra som lärare, Anna Gunnarsdottir, säger hon med ett gott skratt.
Angående det starkaste intrycket från kursen säger hon:
– Det var så mycket som var bra. En insikt som växer fram är att med ganska små medel kan vi förbättra väldigt mycket. Det finns mycket att göra som egentligen inte behöver vara så svårt.
– Att få undervisa både teoretiskt och praktiskt och sedan utvärdera det tillsammans var riktigt bra. Det var otroligt nyttigt att direkt få såväl positiv som negativ feedback och få jobba vidare utifrån det. Det var nog det mest spännande, och vi kan nog alla bli bättre på att ge feedback.
Maria Nordström understryker att för att bli en bra kirurg behöver man en bra kirurglärare.
– En sådan här kurs gör oss till bättre lärare, och det är otroligt stimulerande.
– Vi kan också bli ännu bättre på att nyttja de naturliga undervisningssituationer som finns.
Hon berättar att kursen var mycket intensiv. Hon var inte helt slut, men fullmatad. Och hon, och en kollega från Sundsvall, fick med sig praktiskt tillämpbara inslag hem.
– Det var inspirerande, och på flyget hem satt vi och pratade om hur mycket vi skulle förändra på kliniken när vi kom hem, skrattar hon klingande.
– Tankarna gick i banor som: hur ska vi kunna förbättra lärandet på operation, hur ska vi kunna strukturera upp det och få bättre stuns på det?
Och om ett par veckor ska de ha en BKT-kurs (basal kirurgisk teknik) med Maria Nordström som en av kursledarna. Kanske med bättre stuns?
Alla fick inte plats
Initiativtagare till samarbetet med Rodney Peyton är Ingemar Ihse, verksamhetschef vid Practicum, kirurg och tidigare chefläkare vid Universitetssjukhuset i Lund.
En viktig komponent i patientsäkerhetsarbetet är att de som jobbar är vältränade, erfarna och vet vad de gör, understryker han.
I Sverige idag möter många läkare under specialistutbildning, och även sedan som specialister, av olika skäl för sällan en del patientgrupper för att ligga på en träningsmässigt optimal nivå.
Det är ett av skälen till att träningscentra som Practicum har kommit till. Man ska kunna träna systematiskt, planerat, strukturerat – få mängdträning, få lov att göra misstag (vi berättade utförligt om Practicum i nr 6/2006).
En av förutsättningarna för att träningen skall lyckas är att man har bra, vältränade, kunniga lärare. Det är orsaken till att Royal College of Surgeons startat TTT-kurserna.
Dit har en rad kirurger av olika sort åkt från Sverige för att gå kurserna, som anses ha en mycket hög kvalitet.
I Lund bestämde de sig för att ta upp en diskussion med Peyton, skaparen av TTT-konceptet. Ett resultat blev att de med Peyton som ledare gav kursen, som var på två dagar, tre gånger under tiden 10–17 september. Intresset var så stort att alla som ville vara med inte fick plats.
Kursen riktar sig inte enbart till kirurger utan också till läkare inom andra opererande specialiteter.
Lärarna måste läras att lära
I kurserna deltog bland annat kirurger från Universitetssjukhuset i Lund.
– Meningen är att vi sedan, kanske till våren, själva skall kunna ge kurser på svenska med det engelska konceptet. Vi köper kursmaterialet, berättar Ingemar Ihse.
Det här är en ny aspekt på patientsäkerhet. Lärarna måste läras att lära. framhåller han. Det gäller särskilt nu när den gamla mästare-gesäll-principen inte fungerar fullt ut eftersom det finns för många kirurger i förhållande till antalet operationer för att man skall få optimal träning, hävdar han.
Antalet kirurger har ökat tre gånger de senaste 30 åren medan antalet operationer ligger kvar på samma nivå. Så träningstillfällena är mer och mer sällsynta. Och det är naturligtvis det som ligger bakom specialiseringen. Så man kan få en meny av operationer som man kan göra lite fler av. Men samtidigt förlorar man bredden.
»Suget är stort«
TTT-konceptet är något nytt de i nordiska länderna. Practicums initiativ kan vara början på något som kan göras på flera universitetssjukhus.
– Tanken, som jag ser det, är att vi själva utbildar våra lärare i Sverige. Jag kan tänka mig, vilket vi också diskuterar, att man i till exempel Stockholm gör samma sak. Behovet är stort.
Det gäller bland annat att få fram lärare till inte minst specialistutbildningen för dem som skall bli kirurger.
– Vi vänder oss i början främst till dem som på hemmaplan fungerar som ST-studierektorer. Så det är de som redan har en lärarfunktion som vi vänt oss till i första hand. Och där är suget stort, slutar Ingemar Ihse.
