Den 57-årige mannen kom (vi berättade om fallet i nr 42/2005) till jourcentralen på kvällen sedan han under eftermiddagen hade drabbats av buksmärtor i epigastriet, som tryckte upp bakom bröstbenet.
Han berättade att han för tio år sedan hade haft ett duodenalsår och läkaren bedömde att mannens besvär kom från magsäcken. Hon ordinerade magsårsmedicin och skickade hem patienten.
Ett dygn senare fördes mannen med ambulans till sjukhus där man konstaterade att han drabbats av en hjärtinfarkt. Patienten anmälde läkaren på jourcentralen.
Ansvarsnämnden konstaterade att mannen kom till jourcentralen på grund av högt sittande buksmärtor sedan samma eftermiddag.
Hos patienter i mannens ålder med sådana besvär måste hjärtinfarkt uteslutas om inte symtomen entydigt talar för någon annan sjukdom. Läkaren borde, trots att patienten haft magsårsbesvär tio år tidigare, ha misstänkt hjärtinfarkt och remitterat honom akut till sjukhus för provtagning, EKG och observation, ansåg Ansvarsnämnden och gav henne en erinran.
»Magåkomma rimlig bedömning«
Läkaren överklagade beslutet till länsrätten.
Socialstyrelsen tillstyrkte överklagandet med stöd av sitt vetenskapliga råd överläkare Kerstin Hulter Åsberg.
Hon fann att patienten vid sitt besök på jourcentralen saknade klassiska tecken på angina pectoris eller begynnande hjärtinfarkt.
Hon menade att det med tanke på patientens tidigare magsår, Iprenkonsumtion, uppgivna symtom, ömhet i maggropen samt avsaknad av riskfaktorer för hjärtinfarkt var rimligt att i första hand uppfatta tillståndet som en magåkomma.
Kerstin Hulter Åsberg ansåg att det högst sannolikt skulle ha tagits ett EKG om patienten hade berättat att han hade bröstsmärtor. Läkaren hade handlagt patienten enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och gjort en rimlig bedömning.
Läkaren åberopade ett utlåtande av konsultationsläkaren Ingvar Norén. Inte heller denne delade Ansvarsnämndens bedömning av fallet.
I sammanfattning menade han att frånvaron av riskfaktorer för hjärtinfarkt, den vilseledande sjukhistorien med magsmärtor som huvudsymtom och en tidigare ulcussjukdom gjorde det begripligt och ursäktligt att läkaren handlade som hon gjorde.
Länsrätten delade Socialstyrelsens syn och menade att läkaren inte åsidosatt sina skyldigheter samt upphävde hennes disciplinpåföljd.
