Den 35-åriga kvinnan hade tidigare fött barn med kejsarsnitt och nedkomsten av hennes andra barn beräknades till den 29 september. Under graviditeten kontrollerades hon av barnmorska A, som i slutet av mars ombesörjde läkarundersökning och det tidigare snittet bedömdes då ha gjorts på grund av sätesändläge.
Den 5 oktober hade A noterat avtagande fosterrörelser, men då CTG inte visade något avvikande avtalade man om sedvanlig överburenhetskontroll.
Fyra dagar senare uppsökte kvinnan ett universitetssjukhus på grund av sammandragningar, men barnmorska B bedömde att värkarbetet ännu inte etablerats. Kvinnan fick därför lämna sjukhuset, men återkom senare samma kväll då vattnet gått och värkarna etablerats. Kvinnan lades in och barnmorska C ansvarade för förlossningen, som skedde med kontinuerlig CTG-registrering.
Klockan lossnade
Kl 23.30 ordinerade förlossningsläkaren STAN och kl 02 värkförstärkande infusion.
Då fostrets hjärtfrekvens sjönk en timme senare tillkallades förlossningsläkaren. Modermunnen var fullvidgad och fostrets huvud nådde ner under spinalplanet under värk.
Förlossningsläkaren beslutade om vakuumextraktion, men klockan lossnade under den fjärde dragningen då barnets huvud stod på bäckenbotten. Förlossningen avslutades med tång kl 03.30 och barnet, som vägde 3 860 gram, erhöll Apgar 1, 3 och 4. Provtagning visade pH 6,88 och 6,79 i ven- respektive artärblod.
BE uppmättes till –25 och – 27,9. Sedan moderkakan lösts manuellt under narkos suturerades en bristning i slidan.
»Fick bestående men«
Kvinnan anmälde de tre barnmorskorna och förlossningsläkaren. Hon ansåg att förlossningsläkaren borde ha gjort kejsarsnitt, men önskemålet negligerades. Fostret drabbades av en allvarlig syrebrist, vilket medfört bestående men.
Ansvarsnämnden läste patientjournalen och yttranden från de anmälda, som alla bestred att de gjort fel. Alla tre barnmorskorna frias varför vi lämnar dem.
Förlossningsläkaren framhöll att enligt tidigare journalanteckningar var det inte planerat för något annat än en vaginal förlossning. Under pågående förlossning förelåg det ett tidsmässigt normalt öppningsskede, och det fanns inte några medicinska indikationer för att utföra kejsarsnitt.
Hon blev tillkallad för ställningstagande när livmoderhalsen var fullvidgad och huvudet stod strax ovan spinalplanet. Hon bedömde att det förelåg goda möjligheter att kunna förlösa barnet på ett normalt sätt. Samtidigt noterades att värkarna blev något kortare, varför hon ordinerade Syntocinondropp i värkförstärkande syfte.
Under den korta vistelsen i förlossningsrummet kunde hon inte erinra sig att de diskuterade en förändring av förlossningsplanen.
Varken patienten eller hennes make talade svenska. En släkting till patienten som tolkade informerade patienten om förlossningsskedet och förlossningsläkarens inställning.
En kort stund efter att Syntocinondroppet kopplats blev hon tillkallad igen på grund av att fosterljuden gick ner till 80 slag per minut och inte återhämtade sig helt. Vid vaginalundersökning var livmoderhalsen fortfarande helt öppen, huvudet stod vid spinalplanet men under värk strax nedom det.
I det läget bedömde förlossningsläkaren att det snabbaste sättet att förlösa barnet var med suglocka. För att kunna utföra detta under optimala förhållanden ifall det skulle uppstå några problem fördes patienten direkt till operationssal samtidigt som narkospersonal och barnläkare tillkallades.
En sugklocka anlades utan svårigheter. Trycket sänktes successivt och hon ordinerade ökad Syntocinondroppstakt, men den intravenösa nålen fungerade inte. Hon ökade undertrycket till sugklockan successivt medan narkospersonalen försökte hitta ett annat blodkärl utan att lyckas. Patienten kunde alltså inte sövas.
Sugklockan släppte
Förlossningsläkaren berättade vidare att hon ökade undertrycket under sammanlagt 6 minuter och därefter började den värksynkrona extraktionen. Hon utnyttjade de korta värkarna så optimalt som möjligt och fick hjälp med samtidig yttre press. På den fjärde dragningen kom huvudet ner till bäckenbotten och därefter släppte sugklockan.
Under denna tid lyckades man sätta en nål i en annan ven, men eftersom huvudet redan stod på bäckenbotten bestämde hon sig för att lägga en utgångstång. Tången applicerades utan svårigheter. Huvudet kom ut i samband med det första extraktionsförsöket och kroppen förlöstes utan svårigheter. Barnet var slappt och medtaget och överlämnades direkt till barnläkare.
Hon bedömde omständigheterna i slutskedet av förlossningen som svåra och att hon under dessa förhållanden handlade förlossningen på ett så bra sätt som möjligt.
Borde beslutat om urakut kejsarsnitt
Ansvarsnämnden konstaterar att när förlossningsläkaren tillkallades kl 02 visade CTG-registreringen avvikande fosterljud. Enligt partogrammet stod fostersvulsten under bäckeningången och den yttre modermunnen var fullvidgad, men eftersom kvinnan inte tidigare fött vaginalt kunde förlossningen inte förväntas ske snart. Trots detta och utan att dessförinnan ombesörja blodprovstagning från fostret ordinerade förlossningsläkaren värkstimulerande infusion, vilket var fel.
Hon har också underlåtit att dokumentera vilka fynd och bedömningar som motiverade ordinationen.
När hon kl 03 beslutade att avsluta förlossningen med vakuumextraktion var fosterljuden patologiska och fostrets huvud hade just passerat spinae.
Eftersom extraktionen under dessa omständigheter kunde befaras bli långvarig, borde hon i stället ha beslutat om urakut kejsarsnitt. Förlossningsläkaren får en varning, bestämmer Ansvarsnämnden.
