Den 33-åriga kvinnan skulle föda sitt andra barn och gick på kontroll. Under graviditeten hade hon haft blödningar, och fick den 24 februari en vattenavgång i vecka 25+2. Hon remitterades därför till kvinnokliniken vid ett universitetssjukhus.
Behandling med Betapred gavs för att mogna barnets lungor. En cervixodling var negativ. Under vården fortsatte det att läcka blodtillblandat fostervatten. De dagliga CTG var dock normala, varför man avvaktade.
Kl 23.15 den 6 mars kallades primärjouren, ST-läkaren, till avdelningen då patienten haft sammandragningar. De hade sedan två timmar kommit 2–3 ggr/10 minuter. Kvinnan kände också ett tryck nedåt.
ST-läkaren fann som tidigare slemmig blödning, bibehållen cervix, sluten yttre modermun och normal hjärtaktivitet. Barnmorskan på avdelningen upplyste om att hon registrerat en takykardi runt 180–200 slag/minut, varför de beslutade om CTG-registrering.
ST-läkaren tillkallades på nytt strax efter midnatt då personalen bad att få överföra patienten till förlossningsavdelningen. De hade inte tid med en adekvat övervakning.


Grav fosterbradykardi
ST-läkaren såg en avvikande CTG-registrering. Hon kontaktade bakjouren och de beslutade om kejsarsnitt. När hon återvände till patienten fann hon en grav fosterbradykardi. Hon kontaktade kl 00.20 åter bakjouren, och de beslutade om omedelbart kejsarsnitt. Bakjouren kom till operationsavdelningen några minuter före patienten.
Barnet förlöstes kl 00.59 den 7 mars. Han vägde 900 gram och fick Apgar 1,3 och 5. Vid kejsarsnittet fann man en avlossning av moderkakan. Barnet avled nästa dag på grund av allmän organsvikt.
Kvinnan anmälde båda läkarna.


Båda bestred att de gjort fel
Ansvarsnämnden läste journalen och ett Lex Maria-beslut från Socialstyrelsen. Båda läkarna bestred att de gjort fel. ST-läkaren berättade att hon var väl informerad om patienten då hon tidigare hade tjänstgjort på avdelningen. Det var planerat för vaginal förlossning.
Vid 23-tiden den 6 mars blev ST-läkaren kontaktad av barnmorska på avdelningen, då patienten haft sammandragningar i ca 1 timme. Hon gjorde en gynekologisk undersökning med spekulum. Hon fann en opåverkad livmoderhals och inga tecken till blödning. Patienten var mjuk i buken mellan sammandragningarna. Hon gjorde ett abdominellt ultraljud, fostret var i huvudändläge. Hjärtaktiviteten var normal.
ST-läkaren bedömde att sammandragningarna inte haft någon effekt på livmoderhalsen och att de skulle avvakta. När hon skulle gå från avdelningen uppgav barnmorskan att hon hört snabba fosterhjärtljud tidigare vid avlyssning. ST-läkaren ordinerade ett CTG och lämnade avdelningen.


Beslutade att göra kejsarsnitt
Efter 45 minuter blev hon åter kontaktad från avdelningen. Hon ombads att föra patienten till förlossningen eftersom barnmorskan på avdelningen inte hann vara hos patienten hela tiden, vilket krävs för en fullgod CTG-registrering.
ST-läkaren gick till avdelningen och upptäckte ett CTG med dålig registrering av fosterhjärtljud. Men av och till noterades takykardi. När hon kom dit registrerades på CTG två variabla decelerationer (kring 90–100 slag/minut) i samband med sammandragningarna.
ST-läkaren kontaktade omgående bakjouren. De beslutade att göra kejsarsnitt och ge patienten en injektion Bricanyl för att minska sammandragningarna.
ST-läkaren berättade att hon ringde narkosläkare, neonataljouren och operationsavdelningen. Hon noterade därefter en fosterbradykardi ner mot 70 slag/minut. Beslut om omedelbart kejsarsnitt fattades. Det utfördes tillsammans med bakjouren, och de fann en moderkaksavlossning. De förlöste ett barn som var slappt och med dålig färg och muskeltonus. Barnet omhändertogs av neonatolog. Det avled ett dygn senare.
ST-läkaren ansåg att hon handlagt fallet helt korrekt. Någon timme efter att sammandragningarna började, blev hon sökt av barnmorska och gjorde en undersökning och fann att patienten inte var i förlossningsarbete och fostret hade normalt fosterhjärtljud.


»Inget onödigt avvaktande«
Dessutom var det planerat för vaginal förlossning, varför hon avvaktade. När hon vid CTG-registreringen såg att fosterhjärtljuden var påverkade beslutade hon att utföra akut kejsarsnitt. Således förelåg inget onödigt avvaktande från hennes sida, hävdade ST-läkaren.
Patienten var gravid i vecka 26, och hade en 10 dagars anamnes på vattenavgång med blödning av och till. Enligt beslut på kliniken ska ST-läkare utföra dessa kejsarsnitt assisterad av bakjour. Detta på grund av den ökade svårighetsgraden dessa kejsarsnitt medför. Hon meddelade därför omedelbart sin bakjour då hon upptäckte påverkade fosterhjärtljud, och beslutet togs att utföra kejsarsnitt.
Bakjouren/förlossningsläkaren berättade att hon kl 00.10 den natten blev uppringd av primärjouren (ST-läkaren), som meddelade att patienten fått sammandragningar, och att hon vid dessa hade variabla decelerationer.
Då detta var i början av ett sannolikt förlossningsförlopp anmäldes kvinnan till akut kejsarsnitt.
10 minuter senare blev bakjouren åter uppringd därför att ST-läkaren ansåg att CTG-registreringen försämrats. De bestämde då att förlösa med akut kejsarsnitt. 10–12 minuter senare var bakjouren på operationsavdelningen. Patienten anlände några minuter senare och de förlöste barnet med kejsarsnitt.
ST-läkaren är i slutet av sin specialistutbildning. Rutinmässigt finns dock vid kejsarsnitt på mycket för tidigt födda åtminstone en bakjourskompetent med.
Eftersom det föreligger stora risker för barn som förlöses mycket prematurt fordras inför beslut om förlossning observationstid och övervägande. Bakjouren ansåg att ST-läkaren och hon handlagt fallet korrekt. Barnet förlöstes så snabbt som omständigheterna tillät.
Ansvarsnämnden konstaterar att bakjouren beslutade om akut kejsarsnitt så snart hon blivit informerad om att CTG blivit alltmer patologiskt. Hon frias.


Förlöstes minst 30 minuter för sent
ST-läkaren borde när hon återkom kring midnatt och fann att CTG-kurvan var klart patologisk beslutat om omedelbart kejsarsnitt. Då borde barnet kunnat bli förlöst åtminstone 30 minuter tidigare. Möjligheten att överleva trots den prematura förlossningen hade då kunnat vara större.
ST-läkaren borde också insett att en adekvat övervakning av en kvinna i 26:e veckan med vattenavgång och sammandragningar fordrar förlossningsavdelningens resurser.
Redan kl 23.15 skulle kvinnan ha flyttats till förlossningsavdelningen. Enligt Socialstyrelsens bedömning i Lex Maria-beslutet fanns det brister i rutinerna för överföring av patienter från vårdavdelningen till förlossningen, varför ST-läkaren inte kan lastas för att flytten inte blev av.
Ansvarsnämnden finner sammantaget att ST-läkaren genom sin passiva handläggning av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter, varför hon får en erinran.