Det menade Socialstyrelsens vetenskapliga råd i obstetrik och gynekologi, docent Jan-Henrik Stjerndahl, som granskat fallet i den förra artikeln. Vi kan bara ge en del av hans synpunkter.
I sammanfattning ansåg han att det förelåg indikation för att avlägsna livmodern, och att någon kritik inte skall riktas mot att de påbörjade ingreppet på det sätt de gjorde.
De borde dock ha konverterat till öppen kirurgi när de konstaterade att operationsförhållandena som förväntat var försvårade och att det fanns risk för att operationstiden annars flera gånger om skulle överstiga vad som är normalt för den här typen av ingrepp.
I operationsberättelsen saknas relevanta uppgifter om orsaken till den kraftigt förlängda operationstiden och motivet till att man trots tidsfaktorn fortsatte operera vaginalt.
Inte heller anges det i operatörens Lex Maria-utlåtande några starka medicinska skäl som motiverar att operationen inte konverterades till öppen kirurgi.
Om sådana medicinska skäl funnits kunde detta försvara det sätt operationen utfördes på. Det förutsätts dock att man är medveten om komplikationsriskerna, och att man senast 4 timmar efter operationsstart vidtar kraftfulla åtgärder för att förhindra kompartmentsyndrom i patientens ben.
En enstaka kortvarig lägesförändring av benen är här otillräckligt under en operation som varar i 7 timmar, underströk Jan-Henrik Stjerndahl.
»Även dödsfall finns beskrivna«
»Weil leg compartment syndrome« kan uppträda sekundärt till att patientens ben är fixerade under längre tid i högläge ovanför hjärtats horisontalplan.
Detta är oftast fallet under gynekologiska ingrepp som sker från slidan, då patienten är placerad i ett »gynläge« kallat »lithotomy position«. Patientens ben är upplyfta i benstöd i ett horisontalplan som ligger högre än hjärtats.
Detta läge kan, om det vara mer än 3–4 timmar, medföra att blodcirkulationen till benet på grund av sänkt perfusionstryck påverkas negativt och leda till ischemi i benens muskler. Detta i sin tur leder till plasmautflöde och svullnad i muskelcellerna som ytterligare försämrar blodflödet, då musklerna i benen ligger instängda i kompartment där volymen är begränsad.
Svullnaden leder således till en tryckstegring i muskeln, som till slut överstiger det blodtryck som skall försörja muskeln med syresatt blod.
Om detta tillstånd inte uppmärksammas i tid leder det till irreversibla skador på de drabbade musklerna och de nerver som försörjer musklerna. Det orsakar i sin tur muskelförtvining och kan orsaka droppfot. I svåra fall krävs amputation av benet. Även dödsfall finns beskrivna, framhöll Jan-Henrik Stjerndahl.
