Det menar Ansvarsnämnden, och kritiserar tre kirurger och två sjuksköterskor för passivitet utan att fälla någon, i ett fall där en 47-årig man fick större delen av sin tunntarm förstörd genom att tunntarmspaketet roterat så att blodförsörjningen hade snörts åt.
Patienten, som tidigare opererats vid flera tillfällen på grund av tunntarmshinder, kom en lördagnatt akut till sjukhuset med svåra buksmärtor och illamående. Han undersöktes av jourhavande kirurg, A, som ordinerade dropp och smärtstillande medel men bedömde att bukröntgen kunde anstå till morgonen.
På morgonen undersöktes han av bakjouren, kirurg B, som noterade att buken inte ömmade påtagligt. På grund av risken att ett nytt tunntarmshinder förelåg, ordinerade B dock en buköversikt med efterföljande passagebilder och ordinerade mer vätska.
Under söndagen bevakades patientens tillstånd. Kl 18 tillträdde kirurg C som jourhavande. Han kände till att den initiala röntgenundersökningen visat ett tarmhinder, men bedömde inte att tillståndet var alarmerande och i samråd med B beslutades kl 20 om fortsatt röntgenkontroll men att avvakta med operation om inte tillståndet skulle försämras.


Bara mindre del kunde räddas
Följande natt låg patienten på övervakningsavdelning, där omvårdnadspersonalen bland annat tömde urinblåsan och gav smärtstillande. På morgonen undersöktes han av kirurg D, som insåg att en operation var nödvändig, men eftersom patienten var tveksam sköts operationen upp ett par timmar.
Patienten opererades under dagen av D, varvid man konstaterade att större delen av tunntarmen var förstörd genom att tunntarmspaketet hade roterat med åtföljande åtsnörning av tarmens blodförsörjning. Endast ca sex decimeter av tunntarmen kunde räddas och stomi lades. Patienten anmälde flera läkare och sjuksköterskor.
Ansvarsnämnden läste patientens journal och yttranden från de anmälda.
Kirurg A ansåg att han inte gjort något fel och hänvisade bland annat till att han gav smärtstillande, tog prov och ordinerade dropp. Han fann ingen indikation för akut buköversikt utan avvaktade med detta till morgonronden.
Kirurg B påpekade bland annat att patienten successivt tycks ha utvecklat ökade smärtor, sviktande urinproduktion samt började få feber.
Alla dessa faktorer är tecken på att patientens tarm inte mår bra och man borde tidigare ha funderat på laparotomi. Förutsättningen för att ett sådant beslut skall tas är dock att man får korrekt och adekvat information. I detta fall tycks informationsflödet inte ha fungerat korrekt. Han kunde inte förklara varför.
Kirurg C menade att patientens status eller symtomutveckling fram till den tidpunkt han såg honom inte motiverade ett ifrågasättande av tidigare delvis överordnade kollegors bedömning.
Vidare hade han kontaktat sin bakjour för att diskutera fallet och få stöd i sin bedömning. Eftersom han senare under natten inte fick någon indikation på att patientens status hade försämrats fanns heller inte anledning att ompröva beslutet han tog efter kvällens undersökning.


Alltför passiv på flera punkter
Patienten drabbades av en relativt ovanlig händelseutveckling vid tunntarmshinder, vilket sannolikt berodde på äldre sammanväxningar och eventuellt avvikande anatomi.
Det vanliga i denna, annars mycket ofta förekommande kliniska situation, är att vara något avvaktande med akut operation eftersom tarmhindret ofta löser sig spontant. Dock måste patientens tillstånd hela tiden bedömas, så att man kan ingripa vid försämring, underströk Ansvarsnämnden..
Mot den bakgrunden var handläggningen av patienten alltför passiv på flera punkter. Kirurg A hade kunnat minska fördröjningen genom att besluta om röntgenundersökning direkt vid inkomsten och B kunde mer aktivt ha frågat efter information om patienten under bakjoursdygnet.
Kirurg C underlät att själv undersöka patienten under natten och förlitade sig på sjuksköterskorna, som sannolikt inte insåg att händelseutvecklingen inte var den vanliga och därför undervärderade allvaret i situationen.


Flera samverkande felbedömningar
De konstaterade bristerna i handläggningen föranleder kritik mot de inblandade, men främst bör kritiken riktas mot kirurg B, som hade det övergripande ansvaret. Kritiken mot var och en av de anmälda enskilt är dock inte sådan att den bör leda till disciplinpåföljd.
De allvarliga följderna för patienten måste anses ha varit en samverkan mellan flera felbedömningar, som var för sig måste anses mindre allvarliga, och olyckliga omständigheter, anser Ansvarsnämnden.