I det första fallet (HSAN 2460/05) handlar det om en prematurförlossning i vecka 26 med vattenavgång.
ST-läkaren som är jour ordinerar CTG då barnmorskan hört snabba fosterhjärtljud. När läkaren ser kurvan finns det perioder med takykardi och två variabla decelerationer i samband med sammandragningarna. ST-läkaren beslutar om kejsarsnitt och kallar på bakjouren, kejsarsnittet påskyndas ytterligare när fosterhjärtljuden försämras. Barnet är slappt och dåligt och avlider ett dygn senare.
I Ansvarsnämndens yttrande heter det att »omedelbart kejsarsnitt hade kunnat öka barnets möjlighet att överleva«.
Att bedöma prematur-CTG är inte helt lätt, decelerationer förekommer normalt och kurvan är mer svårbedömd än i fullgången tid. Ett beslut om att förlösa i vecka 26+ kräver längre betänketid än i fullgången tid, man måste vara säker på sitt beslut så man inte skapar en iatrogen prematuritet.
Vi håller inte med om Ansvarsnämndens beslut, så som fallet refereras i Läkartidningen, som fäller ST-läkaren för en »passiv handläggning«.


En farlig väg
I det andra fallet (HSAN 3235/05) reagerar vi mot uttalandet »Eftersom extraktionen under dessa omständigheter kunde befaras bli långvarig borde hon i stället ha beslutat om urakut kejsarsnitt«.
Föregående fosterdel stod då nedanför spinalplanet, läkaren anlade en sugklocka och fick ned huvudet på bäckenbotten på fyra dragningar där hon kunde förlösa barnet med en tång. Vid denna tidpunkt hade patienten inte en fungerande nål varför urakut kejsarsnitt torde vara ganska svårt att utföra.
Att barnet var påverkat och hade CTG- förändringar går vi inte in på här, men vi ställer oss frågande till om man inte skall försöka förlösa barnet vaginalt om huvudet står nedom spinalplanet?
Fyra värksynkrona dragningar tyder på att föregående fosterdel stod nedom spinalplanet.
Ansvarsnämndens beslut följs noggrant av alla kollegor som sysslar med förlossningar. Tendensen kan bli att »gör jag bara kejsarsnitt klarar jag mej alltid«. Detta är en farlig väg och leder till framtida problem med ökande antal uterusrupturer, placenta accreta m m och också till ökad maternell morbiditet/mortalitet.
Vi vill med dessa rader ge vårt stöd till de fällda kollegorna, och vi önskar gärna ytterligare kommentarer från andra kollegor eller ansvariga för bedömningarna.

För alla kollegor inom obstetrik och gynekologi, Helsingborgs lasarett
Alf Maesel