Det framhöll professor Eva Berglin, vetenskapligt råd i toraxkirurgi, när hon yttrade sig i fallet med kvinnan i föregående artikel. Hon skrev ett långt utlåtande som vi bara delvis kan återge. Hon var mycket kritisk och använde uttryck som:
»Patienten ska inte behöva ta över det medicinska ansvaret att bedöma när hans/hennes sjukdom ger symtom som eventuellt är betydelsefulla.«
»Patienten tappades bort.«
»Tiden mellan första anteckningen i journalen om operation till det operationsdatum patienten fick är drygt 2 år. Denna tidsrymd är oacceptabelt lång …«


Utgången kunde blivit en annan
Hon underströk att patienten på flera punkter inte hade behandlats enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vissa händelser tagna var och en för sig har inte varit av avgörande betydelse, men tillsammans bidrog de till den tragiska utgången.
Utgången hade sannolikt kunnat vara annorlunda om uppmärksamheten varit riktad mot patientens sammantagna situation och inte bara mot det omedelbara perspektivet.
– Den allvarligaste kritiken måste riktas mot den långa tid som gick från återbesöket i mars 2003 tills patienten själv kontaktade medicinkliniken i oktober 2004 eftersom hon fått symtom. En patient med tät aortastenos får inte »tappas bort«.
– När patienten väl kom under utredning borde denna ha gått med dubbel förtur. Likaså borde hon ha fått omgående tid för operation och om möjligt inte flyttats från sin första operationstid. Hon borde även här ha blivit betraktad som en dubbel förturspatient.
– En patient med avancerad, symtomgivande aortastenos har en livshotande sjukdom som kräver möjlighet till omfattande expertvård.
Oavsett hur vården bedrevs på var och en av de sjukvårdsinstanser som patienten passerade under den sista fasen, är det olyckligt att hon skickades till så många ställen.


Inger stark medkänsla
Från den 14 april när patienten insjuknade i feber till den 28 april då hon avled, passerade hon sex olika sjukvårdsadresser, vara fyra på ett dygn.
Att man skickade patienten vidare på det sättet med den risk för bristande kontinuitet och dålig överblick av sjukdomsutvecklingen som det innebar, fann Eva Berglin anmärkningsvärt .
»Läsningen av journalhandlingarna inger stark medkänsla med både patient och anhöriga över den frustration detta måste ha väckt«, framhöll hon.
Hon hävdade att patienten redan efter bedömningen på infektionsakuten vid sjukhus X den 22 april borde ha placerats på en enhet med såväl kardiologisk som toraxkirurgisk kompetens.