Den 22-åriga kvinnan föll den 12 februari illa vid utförsåkning. Hon fördes med benbrott på vänster underben till hälso- centralen där hon undersöktes av distriktsläkaren. Efter röntgen konstaterades en boot top-fraktur. (Vi berättade om fallet i LT nr 26/06.)
Distriktsläkaren remitterade patienten till sjukhus tio mil bort för operation, dit hon fördes samma dag. Där framkom att hon drabbats av ett kompartmentsyndrom i vänster underben. Hon genomgick flera operationer och skrevs ut från sjukhuset den 3 mars.
Kvinnan anmälde distriktsläkaren. Pjäxan borde ha tagits av redan på hälsocentralen, menade hon.


Borde tagits av snabbast möjligt
Ansvarsnämnden påpekade att det är väl känt att ett gipsförband eller en fast virad linda kan medföra ett ofördelaktigt extremt tryck i en skadad extremitet. Detta kan leda till ett kompartmentsyndrom. Det är inte osannolikt att de fem timmar som förflöt från olyckan till det att pjäxan på det skadade benet togs av bidrog till kompartmentsyndromet.
Nyttan av att lämna pjäxan kvar runt det frakturerade underbenet kan starkt ifrågasättas, i synnerhet inför en transport. Pjäxkanten slutade i höjd med frakturen, vilket inte var ett bra sätt att lagra en frakturerad extremitet på.
Pjäxan borde ha tagits av snarast möjligt och benet lagrats i gips eller skena före röntgen. Problemet med att ta av pjäxan utan bedövning uppvägs här av problemen med att låta pjäxan sitta kvar under transport, ansåg Ansvarsnämnden. Distriktsläkaren fick en erinran.
Denne överklagade beslutet och berättade att han redan från början uppfattade att det handlade om brott på skenbenet och även vadbenet, en så kallad boot top-fraktur.
En komplikationsrisk till ett sådant benbrott är kompartmentsyndrom, som beror på svullnad i söndertrasade mjukdelar och blödning i själva frakturen. Risken ökar efter reposition. Sedan han fått rapport om att en reposition gjorts i skidbacken skärptes uppmärksamheten på kompartmentsyndrom ytterligare. Att det rörde sig om ett sådant stod så gott som klart redan hos honom på hälsocentralen eftersom patienten klagade på domningar i foten.
Benet låg i sträck, pjäxan var uppknäppt och tryckte inte mot benet och hindrade inte svullnad av benet.
Det är obegripligt att gips skulle utgöra mindre risk för yttre kompression och vara mer eftergivligt än en uppknäppt slalompjäxa, hävdade distriktsläkaren.
Han grundade sitt beslut att inte ta av pjäxan på kunskap och lång erfarenhet och bidrog inte till att det kompartmentsyndrom som redan fanns när han undersökte patienten förvärrades.


»Inte rimligt fälla enskild läkare«
Han hade följt gällande rutiner som är väl utarbetade i primärvården i hela fjällvärlden och vid ortopedkliniken på sjukhuset, hävdade han.
Det kan inte vara rimligt att han som enskild läkare skall fällas. I stället borde de gällande rutinerna ifrågasättas.
Själv menade han att han handlagt patientens benbrott helt professionellt och dessutom skyndsamt. Hans ambition var att så snabbt som möjligt få in patienten till operation eftersom det är det enda som kan minska risken för framtida men.
Socialstyrelsen biföll distriktsläkarens överklagande. Det förelåg en skada med risk för akut kompartmentsyndrom. Distriktsläkaren uppmärksammade risken och ordnade med ett snabbt omhändertagande och transport till närmaste sjukhus som kunde behandla patienten adekvat.
Man kan inte med säkerhet uttala sig om huruvida eller i vilken grad tillståndets utveckling påverkades av att patienten transporterades med benet fixerat i en skena utanpå den uppknäppta slalomskon eller om det hade varit bättre eller sämre om transporten skett med benet i gips sedan man tagit bort pjäxan.


»Krävde skyndsam behandling«
Socialstyrelsen ansåg däremot att man med säkerhet kan uttala sig om att en fördröjd diagnos och behandling av ett uppseglande kompartmentsyndrom leder till att tillståndet försämras. Att ta bort pjäxan och gipsa benet på hälsocentralen hade medfört avsevärda rörelser i fraktursystemet, vilket kan medföra ytterligare vävnadsskador med svullnad och stort lidande för patienten.
Dessutom skulle det även ha fördröjt den skyndsamma behandling som tillståndet krävde.
Socialstyrelsen menade att det inte var visat att distriktsläkarens behandling av patienten inte skedde i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen gjorde alltså en annan bedömning än Ansvarsnämnden.
Länsrätten går på Socialstyrelsens linje och anser att det saknas grund för en disciplinpåföljd. Distriktsläkaren frias.