En 87-årig dement kvinna på ett gruppboende föll och skadade sig den 5 september. På sjukhuset syddes en sårskada i pannan. På grund av smärtor i höger höft kördes hon den 14 september till sjukhuset igen. Man fann brott på höger lårbenshals. Hon opererades och fördes den 21 september tillbaka till boendet.
På grund av tröghet vid mobiliseringen beställdes den 18 oktober kontrollröntgen av höger höft. Den utfördes den 2 november och visade luxation i höften. Hon opererades på nytt och fördes till boendet den 6 november.
En Lex Maria-anmälan gjordes av MAS. Socialstyrelsen gick vidare till Ansvarsnämnden och menade bland annat att distriktsläkaren trots flera besök hos patienten, påkallade av sjuksköterskor, inte utförde någon grundlig undersökning fast patienten visade symtom.


»Bedömningarna rimliga«
Därmed hade distriktsläkaren inte skaffat sig tillräckligt underlag för en adekvat bedömning av patientens tillstånd och kunde därför inte ta ställning till vilka åtgärder som behövdes.
Distriktsläkaren bestred att hon gjort fel. Hon fick stöd av Ansvarsnämnden, som menade att hon inte haft kännedom om hur allvarlig skadan var när hon den 6 september undersökte patienten, som hade kommit tillbaka från sjukhuset dagen innan. Hon hade därför inte anledning att misstänka en höftfraktur.
Med hänsyn till att hon kom på rond en gång per vecka och inte var på boendet dagligen, kunde hon inte lastas för att sjukgymnastikordinationen den 12 oktober inte bevakades. Vid undersökningen den 18 oktober var förhållandena knappast sådana att det fanns anledning att misstänka luxation och därför begära akut röntgenundersökning.
Patienten hade haft ont ibland, ibland inte och ibland kunnat gå. Bilden har således varit komplex och varierande. De bedömningar som distriktsläkaren gjort kunde därför anses rimliga, ansåg Ansvarsnämnden och friade henne.
Socialstyrelsen överklagade frikännandet och hävdade bland annat att distriktsläkaren inte undersökte patienten grundligt den 6 september. Efter höftplastikoperationen den 16 september besökte distriktsläkaren patienten flera gånger men först den 18 oktober gjorde hon en noggrann undersökning. Hon hade fördröjt diagnostiseringen och behandlingen, först av patientens höftledsfraktur, sedan av urledvridningen av höftprotesen. Hon hade dessutom inte följt upp ordinerade undersökningar, vilket ledde till ytterligare fördröjningar.
Distriktsläkaren bestred att hon gjort fel. Hon hade hela tiden agerat efter de uppgifter hon fått av sköterskan som var med vid varje rond och hon kan inte ansvara för det som sköterskan inte rapporterade. Hon själv ser inte alla boende varje rond och är därför beroende av det sköterskan framför.
Hon har heller inte möjlighet att bevaka att alla ordinationer som ges till sköterskan utförs därför att hennes roll på boendet är just en konsultroll. Ett samarbete mellan sköterskan och konsultläkaren är mycket viktigt för ett gott omhändertagande av de boende.
Socialstyrelsen underströk att det ingår i en läkares yrkesansvar att när en sjuksköterska aviserar att en patient påvisar symtom och är i behov av läkarbesök noggrant undersöka patienten och aktivt söka relevant information för att komma till ett ställningstagande om åtgärd. Vidare skall en patient ges sakkunnig och omsorgsfull vård.
Det ingår även i en läkares yrkesansvar att följa upp att de undersökningar som ordinerats verkställs inom rimlig tid. Vidare skall en patient visas omtanke och respekt.
Länsrätten påpekar att det i ärenden om disciplinpåföljd inom hälso- och sjukvården är fråga om ett förfarande som i många delar närmar sig straffrättens område. Det innebär att det ställs höga krav på bevisning för att till exempel en läkare skall kunna åläggas en disciplinpåföljd – i princip krävs att det otvetydigt kan slås fast att den anmälda gjort sig skyldig till de allvarliga missgrepp eller försummelser som lagts henne eller honom till last.
Länsrätten instämmer i Socialstyrelsens bedömning av distriktsläkarens agerande och tilldelar henne en erinran.