Den 78-årige mannen har Alzheimers sjukdom. Sedan han ramlat ur sängen och fått ont i höger fot sökte han den 10 mars 2006 på vårdcentralen. Vid besöket satt han i rullstol. Doktorn konstaterade en lätt svullnad på fotryggen och bedömde att patienten hade en inflammation i mjukvävnaden.


Fraktur upptäcktes
Vid ett besök på öron-, näs- och halskliniken vid ett sjukhus tio dagar senare kunde patienten fortfarande inte belasta foten och remitterades därför till akutmottagningen. En röntgenundersökning avslöjade en fraktur i ett mellanfotsben.
Patientens fru anmälde doktorn och uppgav att han överhuvudtaget inte undersökte makens fot.
Ansvarsnämnden läste patientens journal samt tog in yttranden av doktorn och Socialstyrelsen. Doktorn bestred att han gjort fel. De var på akutbesök när han var jourläkare. Som Ansvarsnämnden vet är en akutläkare mycket upptagen och har inte så mycket tid på sig, hävdade han.
Patienten kom i rullstol och doktorn visste inte om han var »tidigare gångare eller inte«. Den medföljande personen gav ingen information om detta. Doktorn frågade henne om hur olyckan hänt och fick till svar att hon inte visste.


»Svårt när patienten är dement«
Doktorn menade att det var svårt att bedöma patienten eftersom denne är dement och inte kunde svara på någon fråga. För en bedömning måste man undersöka hela kroppen på 15 minuter, som vanligtvis inte räcker. Ändå hade han upptäckt felet på höger fots ovansida, som hade en lätt svullnad och var obetydligt öm vid palpation.
Vid inspektion fanns en lätt svullnad, men ingen blödning under huden. Troligen var det en stressfraktur på grund av osteoporos.
Mest sannolikt är att patienten har skadat sig igen, för det fanns inget mer än det han skrivit i journalen, underströk doktorn.


Fraktur bör frikostigt misstänkas
Socialstyrelsen underströk att fallolyckor hos äldre oftare än hos yngre ger upphov till frakturer. Benskörhet är en betydande bidragande orsak till det. En fraktur bör därför frikostigt misstänkas vid fallolyckor hos äldre där en funktionsnedsättning, i synnerhet om den är påtaglig, uppstår i den skadade kroppsdelen.
Behandlingen av frakturer är beroende av deras art och läge och av förutsättningarna hos patienten att klara av behandlingen och dess konsekvenser.
För att påvisa eller utesluta en fraktur krävs åtminstone att en röntgenundersökning av den skadade kroppsdelen görs.
Doktorn avstod från att skriva en remiss för röntgenundersökning av högerfoten och kunde därmed, trots att han uppgav det i journalen, inte utesluta förekomsten av en fraktur och således inte heller ha fått ett tillräckligt underlag för bedömning av hur tillståndet lämpligen skulle behandlas. Genom detta förfarande handlade han inte i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.


»Tog inte sitt yrkesansvar«
Om han hade frågat den medföljande anhöriga huruvida patienten vanligen var rullstolsburen eller inte hade det framgått att patienten genom skadan hade fått en betydande nedsättning av gångförmågan. Genom att han avstod från detta tog han inte sitt yrkesansvar.
Den tidsbrist doktorn hänvisar till utgör inget rimligt skäl till att avstå från att inhämta de uppgifter från patienten och medföljare samt att genomföra de undersökningar som erfordras för att kunna göra en professionell medicinsk bedömning av patientens tillstånd.
Doktorn kom med ytterligare en skrivelse där han berättade att patienten kom i rullstol till vårdcentralen den 10 mars 2006 (fredag). Eftersom den medföljande personen inte gav någon information om olyckan (varifrån patienten ramlat, olycksplats), så tyckte han att det var möjligt att patienten hade ramlat ur sin rullstol.
Under sin okulärundersökning funderade han på de kroppsskador som kan uppstå om en patient ramlar ur en rullstol och ställde frågor till patienten, som inte svarade.
Den medföljande personen tittade bara och sade inte ett enda ord. Till sist sade doktorn till henne att felet i foten just nu bara var lätt svullnad på fotryggen och att han skulle skriva ut antiinflammatorisk medicin (Ibumetin), samt att patienten borde avlasta foten under helgen och att fotbesvären skulle gå över under helgen.
Om fotbesvären inte gick över helt under helgen kunde de återkomma till vårdcentralen på måndag och göra en röntgenundersökning.


»Grundad på bristfälligt underlag«
Ansvarsnämnden delar Socialstyrelsens bedömning och finner att doktorn inte har handlat i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet genom att grunda sin bedömning på ett bristfälligt underlag.
Att patienten har Alzheimers sjukdom gör anamnesupptagning och undersökning än viktigare i detta fall. Doktorn borde därför ha remitterat patienten till röntgenundersökning av foten för att kunna utesluta en fraktur.
Ansvarsnämnden instämmer också i Socialstyrelsens uppfattning att den tidsbrist som doktorn hänvisat till inte utgjort något rimligt skäl för honom att avstå från att inhämta de uppgifter och genomföra de undersökningar som erfordrats för att kunna göra en professionell medicinsk bedömning av patientens tillstånd.
Doktorn får en erinran. n