Den 55-åriga kvinnan kom till ögonkliniken den 3 november 2004 på remiss från optiker som noterat kraftigt nedsatt syn på vänster öga sedan sex dagar. Ögonläkare A uteslöt temporalisarterit, bedömde att orsaken var vaskulär och hänvisade patienten till primärvården för utredning av en eventuell embolikälla.
Den 13 april 2005 återkom kvinnan på grund av gradvis försämring av synen på höger öga. Ögonläkare B konstaterade då att tecken på proppbildning i höger öga saknades, gav lugnande besked och uppmanade henne att återkomma vid nya besvär.
Hon hörde åter av sig till kliniken den 9 maj och uppgav enligt rapportblad att synen nu var mycket sämre och att hon önskade en operation. I journalen saknas uppgift om hur denna kontakt behandlades på kliniken.
Då hon inte fick något besked, hörde hon på nytt av sig den 30 maj. Det resulterade i en handskriven lapp, som fogades till journalen, med innebörden att patienten hade det »jättebesvärligt« och önskade operation.
Ögonläkare C noterade på lappen att patienten såg för bra för att vara aktuell för operation och bestämde att en ny kontroll skulle ske under hösten.


Stor expansivitet
Den 19 augusti kom patienten tillbaka, och C beslutade på grund av den hastiga synnedsättningen om magnetkameraundersökning av hjärnan. Undersökningen påvisade en stor expansivitet utgående från sfenoidalsinus med optikuspåverkan på bägge sidorna.
Kvinnan opererades den 2 september vid ett universitetssjukhus – där man fann en synnervs- och hypofysengagerande varansamling – dock utan någon väsentlig förbättring av synen. Patienten anmälde A, B och C.
Ansvarsnämnden läste patientjournalen och hämtade in yttranden av de anmälda.
A pekade på att han bara haft en kontakt med patienten: då hon angav en plötslig synnedsättning för vänster öga som kommit sex dagar tidigare.
Anamnesen och kliniken tedde sig typisk för en vaskulär påverkan på vänster ögas synnerv. Temporalisarterit som bakomliggande orsak uteslöts och journalkopia skickades till familjeläkare för uppföljning, där uteslutande av embolikällor och genomgång av blodtryck, blodsocker och blodfetter rekommenderades. Han beklagade att patientens syn senare blev skadad även på det högra ögat, men vid hans undersökning fanns det inget som tydde på annat än en vaskulär orsak till synnedsättningen på vänster öga.
B uppgav att han inte fann något i remissen, sjukhistorien eller undersökningsfynden som gjorde att han rimligen borde ha ifrågasatt den tidigare ställda diagnosen som orsak till den grava synnedsättningen i vänster öga. Det fanns inga synliga tecken till påverkan på synnervshuvudet i höger ögonbotten som kunde leda till misstanke om att det fanns anledning att göra ytterligare utredning.


Önskat att han handlat mer resolut
C berättade att det av patienten åberopade samtalet till ögonkliniken fanns noterat korrekt i journalhandlingarna den 9 maj 2005, och där stod »synen nu mycket sämre, vill ha katop«.
Nästa telefonkontakt noterades informellt med klisterlapp på patientens journal den 30 maj att »patienten önskar operation, har det jättebesvärligt. Vill du op pat?«
C bedömde efter genomläsning av journalen preliminärt att status vid tidigare undersökning i april 2005 inte kunde motivera en gråstarrsoperation utan ytterligare en ögonläkarundersökning. Uppgifterna i patientens anmälan att hon då »inte kunde läsa, se klockan eller se på TV« kom dessvärre inte till hans kännedom vid det tillfället, hävdade C.
Med full kännedom om det synnerligen tragiska sjukdomsförloppet skulle man givetvis önskat att han hade agerat mer resolut för att snabbt utreda annan orsak till synnedsättningen. Men det fanns i maj ingen påtaglig anledning för honom att ifrågasätta de tidigare journaluppgifterna om att synnedsättningen i vänster öga orsakats av blodpropp i synnerven och att synnedsättningen i höger öga orsakats av tätnande gråstarr som tidigare diagnostiserats, menade C.


Oundgängligen påkallad
Ansvarsnämnden konstaterar att A vid sin undersökning inte vidtog någon åtgärd för att utesluta neurologisk orsak till patientens i det närmaste totala synnedsättning på ena ögat, trots att konfrontationssynfält visade ett asymmetriskt bortfall nedåt i det drabbade ögat.
Med hänsyn till att inga tecken på sjuklig process i själva ögat kunde konstateras, var neuroradiologisk utredning oundgängligen påkallad.
Genom att i stället, utan vidare utredning, förutsätta vaskulär orsak till ensidig blindhet hos patienten – som inte led av någon känd hjärt–kärlsjukdom – har A av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Han får en varning.
B förlitade sig på den tidigare, felaktiga diagnosen och inte heller han genomförde någon ytterligare utredning, trots angiven och konstaterad synnedsättning i det andra ögat, en synnedsättning som han tillskrev en lindrig katarakt. B kritiseras men får ingen disciplinpåföljd.


Felet inte ursäktligt
När C kontaktades med anledning av patientens telefonsamtal den 30 maj 2005, bedömde han mot bakgrund av tidigare journalanteckningar att hennes syn var för god för operation, trots att hon hört av sig två gånger efter det senaste besöket och uppgett att synen försämrats.
Genom att inte kalla patienten för en snar ny kontroll av synfunktionen har C av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Även om ögonklinikens bristande journalförings- och rapporteringsrutiner kan antas ha bidragit till den felaktiga handläggningen, kan felet inte anses ringa eller ursäktligt. C får en erinran.