Ansvarsnämnden (HSAN) ansåg att hon borde ha gjort en noggrannare undersökning med TEE (transesofagealt ultraljud) för att bättre kunna bedöma om en 75-årig man hade några endokarditförändringar på aortaklaffarna och att hon borde följt upp honom (vi berättade om fällningen i nr 44/2005). Hon fick en erinran.
Den uppfattningen delas inte av länsrätten (se nästa artikel).
Det var patienten som anmälde henne i mars 2005. När anmälan kom blev Karin Davidsson inte direkt överraskad eftersom de hade haft en del samtal och skriftutbyte innan det gick så långt.
Hon var inte särskilt oroad eftersom hon ansåg att patientens klagan inte var rimlig. Hon skrev ett yttrande till HSAN och kände sig rätt nöjd med det.
Så kom beslutet från HSAN i oktober 2005. Hon hade blivit fälld.
– Jag blev så överraskad, ja chockad, säger hon och illustrerar med att bokstavligen tappa hakan.
– Det var tungt. Jag var ledig den veckan. Jag kom hem sent på eftermiddagen och läste brevet från HSAN. Jag skulle precis iväg på Göteborgsoperan och se »K. Beskrivning av en kamp«, som är baserad på texter av Franz Kafka.
– Jag kände mig chockad över beslutet, det kändes orättvist.
Helt matt och tom i bröstet
HSAN pekade på två fel som grund för sin fällning: utebliven TEE och bristande uppföljning.
Karin Davidsson hade varit helt inriktad på kritiken avseende att hon inte gjort TEE, något som hon inte upplevde som ett problem. Men så tog HSAN också upp bristande uppföljning.
– Det var jag inte beredd på och där fanns väl en brist om man ser tillbaka, för vi tappade bort uppföljningen av klaffelet.
De närmaste lediga dagarna mådde hon hyfsat.
– Men naturligtvis låg jag och grubb-
lade fram och tillbaka.
När hon veckan därpå kom tillbaka till arbetet drabbades hon av en mycket stark reaktion.
– Jag tjänstgjorde på IVA och var totalt matt, tom i bröstet och orkade knappt stå på benen. Jag skulle ha kunnat falla ihop i en hög. Känslan var: vad gör jag här, varför ska jag fortsätta jobba med detta?
Hon berättar att hon en lång tid efter fällningen kände sig osäker på sitt kliniska omdöme och sina bedömningar framför allt i liknande fall.
När anmälan kom hade hon nämnt det för några arbetskamrater, men inte mötts med så många kommentarer, och den bekymrade henne inte så mycket egentligen. När hon fick sin erinran var hon helt öppen med den och berättade både för sin chef och sina närmaste kolleger.
Vid ett morgonmöte diskuterades ett annat HSAN-fall ur Läkartidningen nr 44/2005. Då berättade hon för sina kolleger:
– Det är jag som är det sista fallet i tidningen, så ni kan ju läsa det också.
Förstod inte logiken
Några av de andra läkarna läste fallet och sa att de inte förstod logiken i fällningen.
– Jag pratade med kolleger här och med infektionsläkare, dels en personlig vän och dels en infektionskonsult, kring handläggningen av fallet. De tyckte att min handläggning var rimlig och att jag inte borde ha fällts. Det var förstås ett stöd.
Hon frågade sig om hon skulle överklaga HSAN:s beslut eller nöja sig med att hon själv och kollegerna inte tyckte att hon gjort fel.
Hennes klinikchef ansåg att man inte ska ta en erinran så hårt – sånt får man leva med när man som överläkare ständigt måste ta massor av svåra beslut i tung akut internmedicin.
– Det är klart att det blir fel ibland. Och just det här hade jag väl kunnat leva med för jag upplevde inte att jag hade gjort något större fel.
– Men rätt som det är dyker det upp listor i pressen över fällda läkare. Jag hade ingen lust att kanske hamna på en sådan lista – så bland annat därför bestämde jag mig för att överklaga fällningen.
Inget läkarstöd
Hon vände sig till Läkarförbundet men något stöd från förbundets konsultationsläkare fick hon inte.
– Det var en motgång att inte få ett sakkunnigutlåtande att stödja sig mot, säger hon.
Men en av förbundets jurister hjälpte henne med skrivelsen till länsrätten.
Stor lättnad
I april 2006 fick hon ett utlåtande från Socialstyrelsen, som biföll hennes överklagande. »Jippi, nu är det klart«, tänkte hon men insåg sedan att utlåtandet, även om det vägde tungt, inte var länsrättens dom.
I februari i år kom så länsrättens utslag. Vis av erfarenheten från förra gången gav hon sig lite tid:
– Vänta lite, sitt ner …
Och så fanns den där, domen, svart på vitt – hon var friad av länsrätten.
Karin Davidssons lättnad var, och är, mycket stor. n
