Patienten insjuknade i tonåren med ätstörningsproblem och hade kontakt med den barn- och ungdomspsykiatriska vården. I augusti 2004 inledde hon, 17 år ung, på grund av depression en kontakt med den vuxenpsykiatriska vården. Hon fick tabletter fluoxetin. Hon hade sedan samtalskontakt med kliniken.
Den 31 juli 2005 togs hon in vid sjukhuset och vårdades på grund av depression till den 16 augusti. Den 7 september blev hon inlagd på grund av intoxikation och vårdades vid sjukhuset fram till den 5 oktober 2005. Hon har därefter haft fortsatt samtalskontakt vid den psykiatriska kliniken. Patienten anmälde i höstas en avdelningschef, en verksamhetschef samt en psykiater. De två första frias varför vi bara följer psykiatern.
Enligt anmälan hade psykiatern bland annat den 26 november 2004 skrivit ut läkemedel en vecka efter patientens överdosering utan att träffa henne.
Han hade felbedömt hennes vårdbehov när han upprepade gånger inte tillgripit tvångsvård fast hon uppvisat självdestruktivt beteende. Dessutom hade han brustit i journalföringen.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och yttrande av psykiatern.


»Avsevärd förbättring«
Denne berättade att patienten inledde poliklinisk behandling hos en skötare den 9 augusti 2004.
Han träffade själv patienten vid detta tillfälle och bedömde att hon behövde behandling med ångestdämpande/antidepressiv medicinering (fluoxetin 10 mg dagligen), en behandling som tidigare diskuterats under behandlingskontakten vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.
Patientens tillstånd diskuterades på en behandlingskonferens den 30 augusti och han beslutade då att öka dosen fluoxetin till 20 mg dagligen.
Under de polikliniska kontakterna med skötaren under hösten 2004 redovisade patienten en avsevärd förbättring av sitt psykiska hälsotillstånd.


Planen fungerade inte
Dock berättade hon vid sitt besök den 7 december 2004 att hon några veckor tidigare intoxikerat sig. Det hade de på kliniken inte fått veta vare sig via patienten, anhöriga, medicinakuten eller den psykiatrijour hon uppsökt i anslutning till intoxikationen.
Bedömningsanteckningen den 19 november kom inte till hans kännedom när han förnyade receptet på Seroscand den 26 november.
Den uppgjorda planen den 7 december om besök var fjortonde dag fungerade inte. Patienten uteblev eller ringde återbud och kontakten med skötaren sköttes mestadels per telefon.
Anmälan avsåg också slutenvårdsbehandlingen och uppföljning via öppenvård under hösten 2005.
Psykiatern uppgav att han var behandlingsansvarig läkare för patienten från den 8 augusti 2005. Den 12 augusti bedömdes att patienten inte borde vistas utanför avdelningen utan sällskap av anhöriga eller personal, vilket hon accepterade. Psykiatern bedömde också att om patienten begärde sig utskriven, skulle man ta ställning till om konvertering till vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) var påkallad.
Det finns ingen möjlighet att kontrollera patienternas tillhörigheter eller kroppsvisitera patienter som vårdas enligt Hälso- och sjukvårdslagen.
Ställningstagande till vård enligt LPT gjordes av psykiatern den 6 september 2005, av en överläkare den 11 och av psykiatern den 22 och 27 september. Det finns ingen möjlighet att tvångsvårda patienter som inte uppfyller kriterierna för vård enligt denna lag.
Psykiatern framhöll att det är känt att ungdomar inte så lätt låter sig styras i en poliklinisk kontakt utan avbryter kontakten och uteblir från uppgjorda möten.
Ansvarsnämnden konstaterar att sjukhuset inte haft bristande vårdrutiner. Det finns därför ingen anledning att kritisera avdelningschefen och verksamhetschefen.
Psykiatern skrev den 26 november 2004 till patienten ut recept på Seroscand utan att ha träffat henne. Detta trots att hon en vecka tidigare sökt akut på grund av intoxikation med antidepressiva läkemedel och alkohol samt självdestruktivt beteende.
Sådan medicinering kräver noggrann bedömning och uppföljning genom personlig kontakt. Läkemedlet är inte helt ofarligt och har vissa biverkningar.


Uppgiften fanns i journalen
Även om psykiatern uppgivit att han inte varit informerad om akutbesöket när han utfärdade receptet har information om det varit tillgänglig i journalen.
Vid vårdtillfället i augusti 2005 träffade psykiatern patienten den 8 augusti. Journalen vid den kontakten innehåller inget ställningstagande till suicidrisk eller bedömning av psykiatriskt status i övrigt samt saknar överväganden kring fortsatt vård och behandling.
Den fortsatta kontakten under vistelsen på vårdavdelningen var enligt journalen ytterst sporadisk och journalen saknar uppgift om utskrivningssamtal.
Dock finns en epikris över vårdtiden, som avslutades den 16 augusti 2005, men den är signerad först den 29 oktober 2006 – det vill säga efter det att Ansvarsnämnden infordrat journalen.
Vid nästa intagning på sjukhuset den 7 september 2005 träffade psykiatern enligt journalen patienten först den 22 september.
Eftersom han var ansvarig läkare var detta oacceptabelt, inte minst med tanke på att flera allvarliga incidenter inträffat under vårdtiden, till exempel rymningar och drogintag.
Inte heller fortsättningsvis framgår av journalen att psykiatern tagit aktiv del av vården eller träffat patienten personligen. Från utskrivningen från sjukhuset den 5 oktober 2005 saknar journalen anteckning om utskrivningssamtal.
Sammanfattningsvis har psykiatern brustit i sin kontakt med patienten och i journalföringen. Han får en varning.