Den 17-åriga flickan med diabetes stod på en av diabetessköterskan sanktionerad bantningskur. När hon sökte akut den 20 oktober 2006 hyperventilerade hon och hade muskelvärk. Blodsockervärdet hade varit bra på morgonen, enligt uppgift från flickans mamma.
Husläkaren bedömde det som stress med hyperventilation, och flickan fick andas i en påse och observerades på mottagningen i drygt en timme. Hon mådde illa och kräktes en del.
Hon skickades hem. Senare samma dag kom hon till sjukhuset med hypovolemi och ketoacidos. Hon vårdades drygt ett dygn på IVA och fyra på barnkliniken. I sjukhusjournalen framkom att hon förutom bantningen även hade ett intensivt träningsprogram och hade gått ner nio kg på tio dagar.
Patienten anmälde husläkaren och påpekade bland annat att denne inte tog blodsocker och urinprov, som hade kunnat påvisa försurningen i kroppen.
Ansvarsnämnden läste journalerna och ett yttrande från husläkaren, som bestred att han gjort fel.


Psykiskt påfrestande situation
Han berättade att han när flickan kom med sin mamma hade frågat om de hade tagit ett blodsocker hemma på morgonen. Svaret var att »det inte hade varit några problem med det«.
Patienten stod på en bantningsdiet som var sanktionerad av diabetessköterskan på barnkliniken.
Han fick veta att patienten hade symtom som vid virusinfektion med besvär från mun och svalg och muskelvärk, framförallt i bäckenet. Av anamnesen framgick att modern ogillade dotterns bantningskur eftersom dottern inte hade några direkta överviktsproblem. Flickan hade haft en allmänt psykiskt påfrestande situation den senaste tiden.
Som familjens husläkare sedan många år kände han till familjens sociala situation med skilsmässa mellan föräldrarna häromåret, något dottern mått dåligt av. Han kände också till att det finns nära ärftlighet för ångest hos henne.


Uteslöt andningshinder
Vid undersökningen av flickan inriktade han sig först på att utesluta andningshinder. Patienten hyperventilerade, hade ingen cyanos, var ledsen och grät och klagade över illamående. När han lyssnade på lungorna hördes inga biljud. I mun och svalg var slemhinnan rodnad samt tungan belagd som vid luftvägsinfektion – virusbetingat.
Husläkaren gjorde en indirekt laryngoskopi. Epiglottis var utan anmärkning och det fanns ingen främmande kropp. Varken han eller sköterskan, som stod tätt intill patienten, noterade någon anmärkningsvärt dålig andedräkt hos patienten.
På grund av patientens värk framförallt i bäckenet undersökte han också bäckenregionen. Då framkom en klar ömhet i bäckenmuskulaturen förenlig med virusmyalgier. För att bedöma luftvägsinfektionens intensitet togs även CRP, som var normalt.
Hans övergripande bedömning var att patientens andningsbevär och status väl kunde stämma med allmän påfrestning under virusinfektion med stark pålagring av faktorer som klart skulle kunna utlösa en ångestattack – faktorer som överdriven viktfixering, ärftlighet för ångest och föräldrarnas skilsmässa samt psykiska påfrestningar den senaste tiden.
Därför behandlade han patientens ångestattack med hyperventilation genom att lugna henne och låta henne återandas sig egen utandningsluft i en papperspåse. Hennes hyperventilation upphörde.
Patienten observerades sedan under en timme i ett undersökningsrum där läkemedel förvaras i ett låst skåp.
En läkarkollega som två gånger under observationstiden hämtade läkemedel noterade att patienten andades normalt. Under observationstiden kräktes hon någon gång.
Sedan sändes patienten hem med stolpiller mot illamående samt mot inflammationsvärk, diklofenak, för att dämpa illamåendet samt myalgierna i bäckenet, uppgav husläkaren.
Han fick senare av patientens diabetesläkare veta att patienten, när hon kom till sjukhuset, hade en ketoacidos och Kussmauls andning. Hon var alltså då allvarligt sjuk.
Derangerat sockerläge med ketoacidos kan uppkomma mycket snabbt, framhöll husläkaren.
Han bedömde att patienten inte var i det tillståndet när han undersökte och observerade henne. Däremot kunde mycket väl det derangerade sockerläget snabbt ha uppkommit efter en kraftig kräkning som flickan hade hemma, efter besöket hos honom.


Livshotande tillstånd
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten hade deltagit i ett bantningsprogram med avsikten att gå ned ett och ett halvt kg i veckan. Hon hade vid besöket hos husläkaren gått ned nio kg på tio dagar. Hon mådde illa och kräktes samt hade muskelkramper. Därtill hyperventilerade hon.
Husläkaren missleddes av att han hade ingående kännedom om familjesituationen och ställde diagnosen hyperventilation som delfenomen i en orosattack.
Bilden var emellertid helt förenlig med urspårad diabetes med ketoacidos, ett tillstånd som är livshotande. Innan diagnosen »av ångest utlöst hyperventilation« ställdes borde därför först diabetesketoacidos ha uteslutits.
Det hade därför, trots upplysningen om bra sockervärde i hemmet, varit rimligt att kontrollera sockerstatus även på vårdcentralen.
Husläkaren får en varning.