En 31-årig man uppsökte vårdcentralen akut den 30 december efter att dagen innan ha skadat sitt vänstra lillfinger. Han undersöktes av en distriktsläkare, som fann en missfärgning i fingret samt att det smärtade vid försök att böja det.
Distriktsläkaren noterade att det förelåg misstanke om fraktur och lade ett tvillingförband. Såvitt framgår av journalen uppmanade han patienten att återkomma en vecka senare om han inte blev bättre.
Patienten återkom dock först en månad senare och visade sig ha en komplicerad intraartikulär fraktur på mellanfalangen med uttalad vinkelfelställning.
Han remitterades till handkirurg vid ett universitetssjukhus där fingret opererades den 15 februari.
Patienten anmälde distriktsläkaren. Ansvarsnämnden tog in journalen och yttrande av distriktsläkaren.


Fingret ordentligt snett
Denne berättade att patienten sökte den 30 december med missfärgning av vänster lillfingers ytterled. Han kunde böja och sträcka fingret, som då smärtade.
Han misstänkte en eventuell fraktur, men tyckte att man över nyårshelgen kunde behandla med tvåfingerförband och rekommenderade patienten att komma igen veckan därpå om inte allt kändes bra. Denna anteckning signerades samma dag patienten var där.
Patienten återkom inte veckan därpå, däremot en månad senare, den 30 januari. Fingret var ordentligt snett.
Patienten gick på röntgenundersökning samma dag och skickades sedan till ortoped. Röntgen visade komminut fraktur svarande till basen av mellanfalangen.
Hans initiala bedömning var att man med tanke på status kunde vänta med röntgen och att tvåfingerförband räckte. Uppenbarligen var han inte tillräckligt tydlig med att tala om detta för patienten eftersom denne missuppfattade honom, menade distriktsläkaren.
Hade han misstänkt en komplicerad fraktur vid första besöket, hade han självklart skickat patienten akut till röntgenundersökning.


Röntgen krävs
Det går inte att enbart utifrån undersökning av status avgöra huruvida en fingerfraktur är komplicerad, utan för detta krävs en röntgenundersökning, framhåller Ansvarsnämnden.
Distriktsläkaren har endast summariskt dokumenterat sin undersökning den 30 december, men eftersom han misstänkte skelettskada var det inte acceptabelt att avstå från röntgenundersökning.
Patienten uppfattade inte vikten av att skadan kontrollerades på nytt och återkom därför inte förrän en månad senare, då frakturen redan hade läkt med felställning.
Detta kan till en betydande del hänföras till brister i distriktsläkarens handläggning, och han får en varning.