Den 39-åriga kvinnan hade upprepade urinvägsinfektioner (UVI) för vilka hon sökte på vårdcentralen. Mellan den 30 januari och den 27 juni hade hon, enligt journalen, kontakt med distriktsläkaren vid sju tillfällen. Redan vid det första besöket hade hon haft tre urinvägsinfektioner under januari månad. Vid det sista tillfället skickades en remiss till gynekologmottagningen. En cystoskopiundersökning visade urinblåsecancer.
Patienten anmälde distriktsläkaren.


Alla prov normala
Distriktsläkaren kunde inte se att hon gjort några fel och berättade att deras första kontakt var den 10 januari, då patienten ringde för urinvägsbesvär. Enligt egen uppgift hade hon vid detta tillfälle redan fått behandling men inte blivit besvärsfri.
Hon hade även lämnat en urinodling, som visade förekomst av streptokocker. Patienten fick en ny antibiotikakur mot grampositiva streptokocker.
Mellan den 10 och 27 januari kontaktade patienten distriktssköterskan och fick lämna ytterligare, mer avancerade prov som alla visade sig vara normala. Den 30 januari fick patienten en akuttid på grund av sina fortsatta urinvägsbesvär. Hon var allmänt opåverkad, men hade besvär med sveda i urinröret och smärta i nedre del av buken. Hon fick förnyad antibiotikabehandling enligt gällande terapirekommendationer.
Därefter hade distriktsläkaren ingen kontakt med patienten förrän i slutet av april, då patienten kontaktade vårdcentralen på nytt för sina UVI-symtom.


Gynekologisk undersökning
Eftersom labbproverna visade på helt normala resultat bokade distriktsläkaren in en tid för gynekologisk undersökning med tanke på patientens besvär, som likaväl skulle ha kunnat förorsakas av gynekologisk patologi.
Vid undersökningen hittade distriktsläkaren inget som tydde på patologiska förändringar, uppgav hon.
Även fynden från urinprovet var mycket sparsamma: klamydia-PCR var negativt, urinodlingen var negativ. I kontrollprovet fanns positiva nitriter men inga vita eller röda blodkroppar osv.
Därefter hade distriktsläkaren ingen mer kontakt med patienten, vilket hon olyckligtvis tolkade som att patienten hade blivit besvärsfri.
Den 27 juni ringde hon till patienten sedan denna hade tagit kontakt med distriktssköterskan, men endast sambon var anträffbar.
Enligt sambons uppgift kvarstod patientens besvär och därför skrev hon en remiss för cystoskopi. Cystoskopin visade urinblåsecancer. Efter samtalet den 27 juni hade hon inte haft någon kontakt med patienten.
Ansvarsnämnden pekar på att urinblåsecancer är betydligt vanligare hos män och vanligen uppkommer i högre åldrar. De första symtomen är ofta synligt blod i urinen.
Återkommande urinvägsinfektioner är tämligen vanliga symtom hos kvinnor. Vid tätt återkommande urinvägsinfektioner ska bakomliggande sjukdom uteslutas i första hand gynekologiskt.


Skulle remitterat direkt
Patienten hade under tiden 3 februari – 24 april inte någon kontakt med vårdcentralen. Det var då rimligt att tro att hon mådde bra.
Emellertid borde distriktsläkaren omedelbart ha vidareremitterat henne för utredning när den gynekologiska undersökningen i maj var utan anmärkning och då patienten hade kvarstående symtom utan bakterieväxt.
Distriktsläkaren får en erinran.