Den 58-årige mannen sökte i mars 2006 hos distriktsläkaren på grund av att han sedan januari känt sig trött och andfådd samt haft en tyngdkänsla till vänster i bröstet. Utredningsfynd, EKG och lungröntgen var normala. Vidare utredning gjordes inte av symtomen. I november drabbades patienten av en akut hjärtinfarkt.
Patienten anmälde distriktsläkaren. Han hävdade att han drabbades av hjärtinfarkt i mars 2006 men att läkaren inte upptäckte den. I november drabbades han av en ny hjärtinfarkt, som allvarligt skadade hjärtat.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och ett yttrande av distriktsläkaren, som bestred att han gjort fel.
Patienten hade kommit till honom den 27 mars och berättade att han sedan januari känt sig trött och upplevt en tyngdkänsla till vänster i bröstet samt andfåddhet. Han beskrev inga bröstsmärtor.
Vid undersökningen konstaterades fetma, normalt allmäntillstånd och inga kliniska tecken till hjärtsvikt. Hjärtat slog lugnt med normala toner och utan biljud. Blodtrycket var normalt. EKG togs och var helt normalt, uppgav distriktsläkaren.
Han beställde en hjärt–lungröntgen för att finna eventuella orsaker till besvären. Denna var helt normal, vilket han meddelade patienten per brev.


»Som vid en färsk hjärtinfarkt«
Efter detta besök hörde han inte av patienten förrän denne sökte akut den 8 november. Patienten berättade då att han den 3 november fått kraftiga smärtor i bröstet med utstrålning mot halsen. Smärtorna avtog, men han kände värre andfåddhet än innan. Han sökte dock inte kontakt med sjukvården förrän tre dagar senare, den 6 november, då han ringde till medicinakuten. I sköterskans journalanteckning står:
»Ringer till med.akuten pga andfåddhet. Svårt få fram anamnes. Har sedan en längre tid varit andfådd. Tidigare sökt på sin VC för detta. Förnekar bröstsmärta. Samtalet kopplas till VC via växeln.«
På vårdcentralen uppfattade man att patienten sökte för långvariga besvär, han bokades för tid den 8 november. Då patienten kom till distriktsläkaren den dagen var han opåverkad, men EKG visade tydliga demarkationspotentialer som vid en färsk hjärtinfarkt. Patienten inremitterades akut till medicinkliniken där han omhändertogs.
Patientens uppfattning att han vid besöket i mars skulle ha haft en hjärtinfarkt är inte korrekt. Undersökning, EKG och röntgen var ua. Att han inte sökte akut den 3 november, då säkerligen infarkten uppkom, utan väntade så många dagar är beklagligt, och har orsakat den kraftiga hjärtmuskelskada som han ådragit sig, menade distriktsläkaren.

Borde utretts vidare
Ansvarsnämnden slår fast att besvär i form av andfåddhet i regel måste utredas, men hur och i vilken omfattning beror på omständigheter som till exempel ålder, symtomduration, andra sjukdomar och tidigare utredningar.
Patienten sökte i mars 2006 för relativt nytillkomna besvär. Hans symtom i kombination med övervikten skulle kunna tyda på risk för hjärt–kärlsjukdom. De undersökningar som gjordes kunde varken utesluta eller bekräfta sådan sjukdom. Patienten borde därför ha utretts vidare, med bland annat arbetsprov och ekokardiografi, för att klargöra orsaken till andfåddheten.
Distriktsläkaren har inte utrett patientens besvär adekvat. Han får en erinran.