Läkartidningen har pratat med många i vården om det här problemet och om vad man som kollega kan eller bör göra när man upptäcker att någon har missbruksproblem.
Här ska vi bara berätta om en del av åsikterna som kommit fram.


Känslig fråga
Anders Fagerlund, barnläkare som utrett många felhändelser på Akademiska sjukhuset i Uppsala, understryker att det här är en känslig fråga, något som många andra också framhållit. Men han menar att det definitivt är en patientsäkerhetsfråga som behöver lyftas fram.
– En läkare med missbruksproblem är en säkerhetsrisk och det handlar absolut om ett systemfel om inte den sortens risker kommer fram.
Han anser att det är en katastrof att blunda för problemen. Det är okollegialt att inte »avslöja« någon som har alkoholproblem.
– Att hålla en sådan läkare om ryggen riskerar ju inte bara patienternas säkerhet, det är också detsamma som att hon eller han riskerar att gå under. Det måste vara rätt att bry sig om sin kollega. Man måste sätta gränser.


Ska erbjudas hjälp
– Om en kollega kommer till jobbet full, bakfull eller påverkad av andra droger måste han eller hon skickas hem direkt. Det bör också rapporteras till verksamhetschefen. Sedan ska läkaren varnas och erbjudas hjälp för sitt missbruk.
Anders Fagerlund menar också att om missbruket fortsätter trots insatserna utgör läkaren en sådan säkerhetsrisk att hon eller han inte kan få vara kvar på arbetsplatsen.
– Vår trovärdighet hänger på att vi sopar rent framför egen dörr, påpekar han.
Lars Håkan Nilsson, tidigare mångårig chef för beroendekliniken i Uppsala med stor erfarenhet av sjukvårdspersonal med alkoholproblem, understryker att missbruksproblemen inte är ett problem enbart för individen utan för hela vårdapparaten. Det är en allvarlig patientsäkerhetsfråga.
Han kallar det för en »tystnadens konspiration« att läkare med missbruksproblem kan fortsätta att arbeta länge utan att någon reagerar öppet.


Bidrar till undergång
– Det är få som säger ifrån rent ut och det är få chefer som vågar ta i detta. Ändå börjar det kanske bli fler nu än tidigare.
Han anser att om någon luktar sprit på jobbet ska man konfrontera den personen och tala om att det är oacceptabelt. Det bör göras just med aspekten att det inte är OK från patientsäkerhetssynpunkt.
Han framhåller att man definitivt inte gör sin kollega en tjänst genom att vara tyst. Tvärtom är det snarare så att man med sin tystnad mer eller mindre bidrar till kollegans undergång.
Han lyfter särskilt fram att arbetsgivaren måste ordna med möjligheter att ge behandlingshjälp till läkare, kanske all sjukvårdspersonal, med missbruksproblem. Han vill att man i varje landstingsområde har en typ av mottagning för detta.
– En läkare med missbruksproblem går ju varken till företagshälsovården eller den vanliga vården. Hon eller han vill ha en känsla av att kunna komma lite mer anonymt.
– Ökar man tillgängligheten till en vettig behandling, då ökar man också möjligheten till att folk söker hjälp själva, säger Lars Håkan Nilsson.
Han menar att det inte räcker med att bara skicka missbrukarna till ett behandlingshem.
I stället handlar det om en lång löpande behandling där man har personen med sig, och att hon eller han inte bara ser det som en tvångsåtgärd. n