Den 69-årige mannen hade vårdats kortvarigt flera gånger den senaste tiden. Fredagen den 17 februari 2006 sökte han vid ett sjukhus för depression med självmordstankar. I status vid inläggningen beskrevs han som ångestfylld och motoriskt orolig med självmordstankar.
Enligt journalen hade han gjort två självmordsförsök den senaste månaden. Psykiater A var bakjour och föreslog inläggning och att man skulle överväga behandling med litium eller ECT. Nästa dag satte en annan läkare in det antidepressiva Remeron.
Den 20 februari skrevs patienten ut. Psykiater B var ansvarig läkare. Någon ytterligare bedömning gjordes inte före utskrivningen. Diagnosen var ospecificerat ångesttillstånd och ospecificerad depressiv episod. Nästa helg tog patienten sitt liv.
Patientens syster anmälde de ansvariga läkarna vid den psykiatriska kliniken.


Vedertaget arbetssätt
Ansvarsnämnden läste patientens journal och yttranden av A och B, som båda bestred att de gjort fel. A frias, varför vi lämnar hans argument.
B berättade att patienten vid flera tillfällen hade sökt hjälp under helger, då han hade svårt att hantera sin ensamhet och ångest. Under veckorna hade han kontakt med personal från kommunen och psykiatrin.
Efter samråd med en sjuksköterska som träffat patienten kom de fram till att patienten var i sitt normala tillstånd. Det innebar att han kunde ha vissa självmordstankar, men att han inte hade någon uttalad suicidavsikt eller aktiva suicidplaner.
B träffade aldrig patienten själv innan denne åkte hem, vilket är ett vedertaget sätt att arbeta med kända patienter. Patienten hade också under helgen träffat bakjouren, som bedömt att han kunde åka hem till veckan.
Patienten såg fram emot sina normala veckorutiner. Han fick veta att han var välkommen tillbaka till avdelningen om han tycke att han inte klarade sig hemma, berättade B.


Hade ingen suicidmisstanke
Utifrån patientens tidigare beteende och hans sätt att hantera sin ensamhet och ångest, fanns ingen misstanke om att han skulle ta sitt liv under den kommande veckan. Möjligen förväntade de sig att han eventuellt skulle söka akut till nästa helg igen när ensamheten blev för stor.
I den patientkategori som mannen tillhörde finns en ökad risk för suicid. Väl medveten om att patienten tidigare gjort suicidförsök bedömde man ändå att han skulle klara sig hemma med det stöd som fanns, uppgav B.


»Motsvarar inte god klinisk praxis«
Ansvarsnämnden frågade om Socialstyrelsens inställning till den principiellt viktiga frågan om det stred mot vetenskap och beprövad erfarenhet att skriva ut patienten utan att dessförinnan ha träffat honom och utan att ha gjort en suicidbedömning med hänsyn till föreliggande omständigheter – att patienten var känd och att det har uppgetts vara vedertagen praxis.
Socialstyrelsens principiella svar, dvs utan någon bedömning i det enskilda fallet, var att det inte är lämpligt och inte motsvarar god klinisk praxis att en patient som uttryckt självmordsavsikt skrivs ut utan en läkarbedömning i samband med utskrivningen.
B har i ett yttrande över utredningen framhållit att patienten inte tog sitt liv i direkt anslutning till utskrivningen och inte hade gjort något suicidförsök under den sista vistelsen på avdelningen. B såg inte något samband mellan självmordet och det aktuella vårdtillfället.


Låste sig vid ensamhetsproblematik
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten hade haft omfattande kontakt med psykiatrin och att han hade pension sedan många år. Det verkar som om han blev ännu sämre den sista tiden, i form av en depression. Han levde ensamt och isolerat och var säkerligen dåligt rustad att möta den psykiska försämringen.
Vården förefaller dock helt ha låst sig vid att hans symtom främst berodde på ensamhetsproblematik. Han sökte för inläggning fem gånger och vårdades mycket kortvarigt under fyra tillfällen. Därutöver vårdades han på en vårdcentral vid ett tillfälle.
Han hade självmordstankar och han gjorde två suicidförsök under denna period. Det var helt rätt av psykiater A att lägga in honom den 17 februari. A frias.


Ingen bedömning av suicidrisken
B skrev ut patienten utan att ha träffat honom och utan att göra en suicidriskbedömning. Han gjorde inte ens en anteckning i journalen.
Han försvarar sitt handlande med att det är vedertaget vid kliniken. Det innebär dock inte att fallet är korrekt handlagt, och det innebär inte att B kan frias från ansvaret för den uteblivna bedömningen av patienten.
Socialstyrelsens principiella inställning, utan en bedömning i det enskilda fallet, är att det inte är lämpligt och inte motsvarar god klinisk praxis att en patient som uttryckt självmordsavsikt skrivs ut utan en läkarbedömning i samband med utskrivningen.
Ansvarsnämnden delar den uppfattningen och tilldelar B en varning.