En 37-årig kvinna hade kontakt med vårdcentralen sedan flera år på grund av olika somatiska besvär. Sedan en släkting hade kontaktat en distriktsläkare och hävdat att kvinnan var i behov av psykiatrisk vård, gjorde läkaren den 28 juni 2006 ett hembesök för att bedöma kvinnans vårdbehov.
Distriktsläkaren övertalade kvinnan att besöka psykiatriska kliniken vid sjukhuset. Där menade man att hon inte uppfyllde kraven för ett vårdintyg. Kvinnan erbjöds fortsatt kontakt med psykiatrin, men avböjde.
Den 30 juni, 1 och 2 juli 2006 sände kvinnan längre e-postmeddelanden till distriktsläkaren och redogjorde för konflikter med sin mor och faster samt meddelade att hon inte tänkte besöka vårdcentralen mer.
Den 3 juli antecknade distriktsläkaren att han fått en ny indikation på att kvinnan hade blivit sämre och gjorde ett nytt hembesök hos henne. Han bedömde att hon led av vanföreställningar och sannolikt hörselhallucinos samt var i behov av vård, men hon vägrade att följa med till den psykiatriska kliniken.
Uppfyllde inte kraven
Då distriktsläkaren skulle utfärda vårdintyg avvek kvinnan. Läkaren begärde då polishandräckning för att föra henne till psykiatriska kliniken, där man dock bedömde att hon inte uppfyllde kraven för psykiatrisk tvångsvård.
Den 14 juli 2006 besökte kvinnan vårdcentralen med nacksmärtor efter en trafikolycka och träffade en doktor, som undersökte hennes nacke. De diskuterade även hennes psykiska hälsa och de senaste veckornas vårdkontakter. Den 24 augusti 2006 hade hon telefonkontakt med en andra distriktsläkare för bland annat förlängning av sin sjukskrivning.
Kvinnan anmälde de tre läkarna. Ansvarsnämnden tog in kvinnans journal och yttrande från de anmälda. Bara den första distriktsläkaren fälls, varför vi lämnar de övriga.
Distriktsläkaren påpekade att om han i sin yrkesutövning får indikationer på att någon inom vårdcentralens upptagningsområde mår dåligt, ser han det som sin skyldighet att kontakta patienten och försöka ta reda på vilka problemen är. Sedan agerar han utifrån vad mötet med patienten ger.
I det här fallet hade han blivit kontaktad om patienten vid två tillfällen och gjort bedömningar som fanns dokumenterade i journalen. Han bestred att han skulle ha gjort något fel.
Endast vid allvarlig psykisk störning
Ansvarsnämnden hänvisar till att enligt 3 § Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) får sådan vård ges endast om patienten lider av en allvarlig psykisk störning samt på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. En förutsättning för tvångsvård är dessutom att patienten motsätter sig sådan vård.
Vid bedömning av vårdbehovet ska även beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för någon annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
Innan beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård får fattas, ska enligt 4 § i LPT ett vårdintyg ha utfärdats. Av detta ska framgå att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av patienten är uppfyllda. En undersökning för vårdintyg får göras endast om det finns skälig anledning till det.
Yttersta försiktighet krävs
Psykiatrisk tvångsvård är en allvarlig och integritetskränkande åtgärd, som ska användas med yttersta försiktighet och efter mycket noggranna överväganden. Det är vanskligt att som läkare förlita sig på en släktings uppgifter om psykisk sjukdom utan en god personlig kännedom om patienten och tidigare allvarlig psykisk sjukdom.
I journalen från vårdcentralen, som går tillbaka till 1994, saknas tidigare uppgift om att patienten lidit av någon psykisk sjukdom. I vårdintyget som distriktsläkaren utfärdade den 3 juli 2006 finns dock angivet, utan uppgift om källa, att patienten tidigare hade vårdats vid ett sjukhus för depression med psykotiska inslag.
I läkarbedömningen från psykiatriska kliniken den 4 juli 2006 finns angivet att patienten hade en anamnes på psykisk ohälsa med depressiva och även gränspsykotiska symtom. Närmare anamnesuppgifter saknas dock.
Mot bakgrund av det bristande underlaget var det olämpligt att distriktsläkaren oanmält sökte upp patienten den 28 juni och den 3 juli 2006 för bedömning om vårdintyg, även om det i och för sig var förståeligt att han försökte få till stånd en vårdkontakt, menar Ansvarsnämnden.
Inte motiverad
Dokumentationen ger inte heller stöd för att patientens tillstånd var sådant att det fanns sannolika skäl för att psykiatrisk tvångsvård var motiverad.
Beskrivningen i vårdintyget och journalen av patientens psykiska symtom har karaktären av antaganden om vanföreställningar och hörselhallucinos, som inte i sig utgör skäl för psykiatrisk tvångsvård ens om de hade kunnat bekräftas.
En patient med symtom av den art och grad som här kan mycket väl behandlas i öppenvård, och inget har i övrigt framkommit som tyder på att patienten var i behov av kvalificerad psykiatrisk slutenvård. Det saknas även tecken på att hon skulle ha utgjort en fara för någon annan.
Sammanfattningsvis, poängterar Ansvarsnämnden, krävs för överväganden om psykiatrisk tvångsvård betydligt mer genomgripande symtom än de som patienten visade. Distriktsläkaren har således brustit med avseende på de höga krav som måste ställas vid en vårdintygsbedömning. Han får en varning.
