Den 56-åriga kvinnan sökte den 26 september 2005 vårdcentralen för sväljningssvårigheter. Hon undersöktes av distriktsläkaren, som avsåg att remittera henne vidare till en öron-, näs- och halsläkare för sväljningsbesvären.
Sedan patienten i november inte hade kontaktats av öron-, näs- och halskliniken sökte hon sin ordinarie läkare och det kom fram att någon remiss inte hade skickats.
Patienten anmälde distriktsläkaren sedan det visat sig att hon hade skivepitelcancer i matstrupen.
Hon hade missat värdefull tid på grund av distriktsläkarens »slarv/ glömska«. Hon avled den 6 juli 2006.
Ansvarsnämnden läste patientens journal och ett yttrande av distriktsläkare.
Verksamhetschefen hade angett en generell rutin för hur de ska följa upp att skickade remisser blir besvarade. I detta fall blev remissen aldrig ivägskickad.
För den här patienten hade hon tänkt skriva remissen själv för att den skulle komma iväg snabbt. På grund av stress och tidsbrist blev detta inte av, föklarade distriktsläkaren. Hon försäkrade att hon nu hade sett över sina rutiner avseende dokumentation och remisskrivande.
Ansvarsnämnden frågade Socialstyrelsen om distriktsläkarens handläggning kunde anses strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
Socialstyrelsen pekade på att enligt läkaren hade hon tänkt skriva remissen själv men glömt det. Diagnosen av patientens cancer kom härigenom att försenas 1–2 månader.
Socialstyrelsen framhöll att när en remiss glöms bort är detta ett fel som inte är ringa.
Enligt SOSFS 2004:11 ska verksamhetschefen på den remitterande enheten fastställa dokumenterade rutiner för hur remisser ska registreras och sändas. Saknas sådana rutiner kan det vara en omständighet som gör att felet kan betraktas som ursäktligt, menade Socialstyrelsen.


»Vad är detta för snömos!«
Patientens ombud hävdade att diagnosen försenades betydligt mer än 1–2 månader. Patienten fick tid för behandling/operation först i februari 2006. Då hade cancern spridit sig och någon operation var inte möjlig, utan hon syddes ihop. Cancern hann sprida sig under de månader hon väntade på sin remiss.
Socialstyrelsen skrev att när en remiss glöms bort är detta ett fel som inte är ringa. I nästa stycke tar man tillbaka det man skrivit i föregående stycke, det väsentliga. Här lägger man skulden på verksamhetschefen.
Vad är detta för snömos! Det är klart att varje läkare på en vårdcentral ska skicka iväg remisser. Läkaren har själv angett att hon glömt detta. Skulle det vara ursäktligt när en patient dött, kanske på grund av försenad diagnos?


Felet varken ringa eller ursäktligt
Ansvarsnämnden konstaterar att distriktsläkaren avsåg att själv skriva och skicka remissen i stället för att diktera den. Utfärdandet blev dock, enligt distriktsläkaren själv på grund av stress och tidsbrist, inte av. Hon har av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter.
Socialstyrelsen har uppgett att avsaknad av dokumenterade rutiner för hur remisser ska registreras och sändas kan göra att felet kan betraktas som ursäktligt.
Men verksamhetschefen på vårdinrättningen hade angett en generell rutin för hur uppföljning av ivägskickade remisser skulle ske. Bristen i handläggningen kan inte anses vara vare sig ringa eller ursäktlig, menar Ansvarsnämnden och ger distriktsläkaren en erinran.