Den 58-åriga kvinnan sökte den 29 december 2004 vid en vårdcentral på grund av känselnedsättning i ansiktets vänstra sida och yrsel sedan ett år tillbaka. Hon remitterades till en öronklinik vid länssjukhuset, där man bedömde att yrseln orsakades av hennes halsryggsbesvär.
Hon återkom till vårdcentralen den 14 oktober 2005 eftersom yrseln förvärrats. Man bedömde på nytt att yrseln härrörde från halsryggraden. Hon fick därför remiss till sjukgymnast för träning och remitterades även till ortoped för bedömning.
Beslöt att avvakta
Den 29 mars 2006 sökte hon på nytt vid vårdcentralen på grund av yrsel, sväljsvårigheter och stickningar i vänster arm. Man bedömde att hon hade besvär som tidigare och beslöt att avvakta.
Den 12 april sökte hon åter vid vårdcentralen och berättade att knäet vid ett tillfälle en månad tidigare vikt sig bakåt samt att hon kände sig svag i vänster ben och gick med släpande gång.
Hon besvärades också av smärta på insidan av knäet när hon gick och hade sedan ett år en förnimmelse över låret, som om det berördes av spindelnät.
Vid undersökning fann man ömhet över ett muskelfäste (pes anserinus), och hon fick tabletter Diklofenak och remiss för röntgenundersökning av knäna.
Den 26 maj sökte hon på ett privatsjukhus. Där fann en läkare efter undersökning med magnetkamera ett stort meningiom, beläget petroklivalt med påverkan på hjärnstammen.
Hon remitterades till universitetssjukhus X. Den 20 juni bedömde man att hon skulle opereras och att ingreppet borde utföras vid universitetssjukhus Y. Under tiden behandlades hon vid länssjukhuset. Den 4 september 2006 opererades hon vid universitetssjukhus Y.
Patienten anmälde bland annat personalen på vårdcentralen. Ansvarsnämnden tog in patientens journaler samt yttranden av en AT-läkare och hennes handledare samt en ST-läkare. De två första frias varför vi lämnar deras argument.
Väntetiden 10 månader
ST-läkaren berättade att patienten kom till henne i mars 2006 på grund av yrselbesvär. Patienten väntade på ortopedbedömning och kände sig desperat då hon fått remissbekräftelse med väntetid angiven till 10 månader.
Anamnestiskt fanns en pisksnärtsskada i botten. Patienten var med om en bilolycka 1993 och drabbades i efterförloppet av rygg- och nackbesvär.
Yrselbesvär debuterade under hösten 2004. Hon träffade då en distriktsläkare, och det framkom sväljningsbesvär, yrselbesvär med ostadighetskänsla samt känselnedsättning på vänster sida i ansiktet, vilket även noterades i status. Patienten remitterades till länssjukhuset, och yrselutredning gjordes på öronkliniken där man bedömde att besvären sannolikt kom från halsryggen.
Yrseln förvärrades
I november 2005 sökte patienten på grund av yrseln, som hade förvärrats. AT-läkaren remitterade efter handledning henne till ortopeden för bedömning av halsryggsbesvär med kraftig yrsel.
När ST-läkaren träffade patienten den 29 mars 2006 handlade det om samma symtom som ovan, dvs sväljningssvårigheter och yrsel/ostadighetskänsla. Hon kände sig stadig med stöd av maken och kunde springa på löpband om hon höll sig i ett handtag.
I status noterade ST-läkaren nedsatt känsel kring vänster mungipa, det fanns beskrivet i journalen sedan flera år. Då hon inte fann några nytillkomna neurologiska tecken, en yrselutredning tidigare var gjord på öronkliniken och patienten nyligen remitterats till ortopedkliniken, skrev hon en ny remiss till ortopeden med önskemål om omprioritering/omdirigering av remissen på grund av de handikappande besvären.
Den 12 april 2006 träffade ST-läkaren patienten, som en månad tidigare känt det som om vänster knä vek sig bakåt och sedan dess hade värk på insidan av knäet. Smärtan förvärrades vid gång. ST-läkaren fann ömhet över muskelfästet och tolkade detta som inflammerat och ordinerade antiinflammatorisk medicin.
Röntgen beställdes och gjordes den 11 maj 2006 men visade inte artros i något av knäna.
Hade en hjärntumör
Den 29 maj 2006 fick ST-läkaren ett fax från privatsjukhuset där patienten sökt hjälp om att utredningen med MR hade visat en hjärntumör. Specialistvårdsremiss rekommenderades till neurokirurgkliniken vid ett universitetssjukhus för ställningstagande till operation.
Samma dag pratade ST-läkaren med patienten. Hon pratade också med medicinbakjouren vid länssjukhuset. Denne bad henne skriva remissen till neurokirurgen vid universitetssjukhuset och att sända den via honom för vidimering då det gällde en specialistvårdsremiss. Remissen skickades den 30 maj.
Tyder på hjärnstamspåverkan
Ansvarsnämnden framhåller att nedsatt känsel i ansiktet, försämring av smaken i tungan, domningar i arm, yrsel och nedsatt kraft i ben är symtom som tyder på hjärnstamspåverkan.
Även om man i detta fall skulle ha uppfattat dessa symtom som multifokala fanns det skäl att utreda tillståndet. Patienten borde ha remitterats till neurolog eller undersökts med skiktröntgen alternativt magnetkamera.
AT-läkaren och hennes handledare kan knappast lastas för att de inte ifrågasatte tidigare specialisters bedömningar. De frias av Ansvarsnämnden.
Vid ST-läkarens undersökning i april 2006 hade sjukdomen fortskridit, och då fanns de nämnda symtomen, som tydde på att orsaken inte var ortopedisk. Hon borde ifrågasatt den tidigare diagnosen.
Borde ordnat ytterligare utredning
Hon skulle rådgjort med sin handledare eller ordnat ytterligare utredning med MR eller datortomografi eller i vart fall remitterat patienten till neurolog. Hon får en erinran.
