Patienten hade sökt distriktsläkaren flera gånger sedan januari 2006. Denne följde upp och behandlade honom för högt blodtryck. Vid en kraftig blodtrycksförhöjning under juni 2006 togs ett kreatininprov för att spegla njurfunktionen. Det var då kraftigt förhöjt, men ledde inte till någon åtgärd.
Under hösten 2006 fortsatte distriktsläkaren att koncentrera sig på mannens blodtryck. Mannen kom till sjukhuset i janunari 2007 med terminal njursvikt (kreatinin >2 000) samt blodbrist och hypertoni. Han hade även tappat 12 kg i vikt. Han fick dialys i väntan på njurtransplantation.


Gjorde tio besök på ett år
Efter en Lex Maria-utredning anmälde Socialstyrelsen distriktsläkaren.
Av utredningen framgår att patienten, en 35-årig tidigare väsentligen frisk man, sökte distriktsläkaren den 11 januari 2006 med »tilltagande abnorm trötthet i kombination med andnings- och rörelsekorrelerad smärta« till vänster i bröstet sedan två veckor. Han var trycköm över bröstkorgens vänstra sida, och tillståndet bedömdes som myalgi. Patienten fick recept på kortisontabletter och blev sjukskriven i två veckor.
Detta var det första av tio besök på vårdcentralen under ett års tid. I Socialstyrelsens genomgång av besöken var en återkommande kommentar:
Blodvärdet och njurfunktionsvärdet kontrollerades inte.
Vid undersökningen en månad efter det första besöket upptäcktes en relativt allvarlig förhöjning av blodtrycket. Den insatta blodtryckssänkande medicineringen hade ingen bestående effekt och ändrades flera gånger. Ingen utredning gjordes med anledning av det förhöjda blodtrycket hos denna tidigare friska unga man, vilket Socialstyrelsen fann anmärkningsvärt.
Vid samma besök upptäcktes ett sänkt blodvärde, vilket inte heller föranledde någon utredning förrän patienten drygt fyra månader senare remitterades från företagshälsovården.
Nya blodprov då visade ett ytterligare sänkt blodvärde samt ett kraftigt förhöjt njurfunktionsvärde, 591 (referensvärde 60–105). Dessa provsvar mottogs av en annan läkare, som i journaltexten specifikt kommenterade det låga blodvärdet.
Inte heller när patienten återkom cirka fem månader senare med samma symtom som tidigare och uppgift om att han hade varit ovanligt blek uppmärksammade distriktsläkaren det låga blodvärdet eller den försämrade njurfunktionen. Inga nya prov togs och ingen utredning gjordes.


Kom in med terminal njursvikt
Vid det sista besöket hos distriktsläkaren, den 19 januari 2007, var blodtrycket 150/90 och distriktsläkaren noterade i journalen »Mår allmänt mycket bättre …«. Patienten angavs vara »närmast i habitualtillstånd«. Blodvärde och njurfunktionsvärde kontrollerades fortfarande inte.
Elva dagar senare kom patienten med ambulans till sjukhuset på grund av buksmärtor. Han hade då blodtryck 200/110, Hb 60 och kreatinin över 2 000.
Det framkom att han hade haft nedsatt aptit sedan cirka ett halvår och under denna tid gått ner 12 kg i vikt. Han hade besvärats av trötthet, klåda och illamående under cirka två månader och de senaste två veckorna kräkts flera gånger per dag.
Tillståndet bedömdes som terminal njursvikt. Han behandlades med bloddialys, som beräknades pågå fram till dess att en njurtransplantation skulle kunna genomföras.
Som förklaring till det inträffade uppgav distriktsläkaren till Socialstyrelsen att han varit helt inriktad på att behandla patientens förhöjda blodtryck. Han kunde inte i övrigt ge någon förklaring till sin allvarliga felbedömning av patientens tillstånd.
Socialstyrelsen påpekade att signering av en journalanteckning bör ske i omedelbar anslutning till att anteckningen görs i journalen eller så snart det är praktiskt möjligt. Här var provsvaren efter cirka åtta månader fortfarande inte signerade, vilket inte kan anses vara acceptabelt från patientsäkerhetssynpunkt.
Distriktsläkarens underlåtenhet att adekvat utreda patientens tillstånd har bidragit till att diagnosen fördröjdes och sjukdomen allvarligt förvärrades, menade Socialstyrelsen.


»Fick tillskrivas hög arbetsbelastning«
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och ett yttrande av distriktsläkaren.
Denne berättade att han träffade patienten under en period med mycket hög arbetsbelastning. Trots åtskilliga timmars övertid varje vecka lyckades han aldrig komma ifatt med signering av journalhandlingar.
Han uppfattade aldrig patienten som allvarligt sjuk, vilket med facit i hand är mycket tragiskt, hävdade han. Han beklagade att han inte utredde, utan endast behandlade, patientens anemi och att han aldrig kontrollerade kreatinin. Han menade att detta fick tillskrivas den alltför höga arbetsbelastningen.
Distriktsläkaren hänvisade också till ett yttrande av sin verksamhetschef där det framgår att distriktsläkaren beställer relativt mycket prov och också är mycket noga med att meddela patienterna provsvaren.
Det är också beklagligt att hans kollega, som beställde kreatinin i hans frånvaro, inte remitterade patienten akut till njurmedicinska kliniken när hon fick svaret kreatinin 591. Själv hade han dessvärre inte sett svaren på de prov som kollegan beställt.


Har allvarligt försämrats
Ansvarsnämnden slår fast att distriktsläkaren genom passiv handläggning under lång tid har fördröjt diagnosen. Detta har medfört att sjukdomen allvarligt förvärrats.
Distriktsläkaren får en varning.