Den 26-åriga kvinnan remitterades till ett sjukhus för en magnetkameraundersökning av hjärnan med frågeställningen Arnold–Chiari.
I röntgenutlåtande beskrev radiologen att lillhjärnstonsillerna var något lågt belägna och nådde ner till allra översta delen av foramen magnum, men att någon Chiari-missbildning inte förelåg.
Sedan patienten 10 månader senare opererats för just en Arnold–Chiari-missbildning anmälde hon radiologen.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal med röntgenbilder och yttrande av radiologen. Denne medgav att han ställt fel diagnos men bestred att det inträffade borde leda till disciplinpåföljd.
Han berättade att MR-undersökningen av hjärnan genomfördes på sedvanligt sätt. Arnold–Chiari-missbildning efterfrågades. Detta tillstånd innebär att nedersta delarna av lillhjärnan (lillhjärnstonsillerna) befinner sig minst fem millimeter nedom foramen magnum.
I svaret angav han att lillhjärnstonsillerna är något lågt belägna. Vid en ny mätning fann han att de befinner sig 8–9 mm nedom foramen magnum.
»Kan vara svår att göra«
En exakt bedömning av foramen magnums läge på MR-undersökningar kan ibland vara svår att göra. På de flesta sjukhus sker i dag rutinmässigt dubbelgranskning av radiologiska undersökningar, eftersom det är känt att perceptionsfel förekommer vid denna typ av undersökningar. Det sker tyvärr inte på detta sjukhus. Hade denna rutin funnits skulle kanske bedömningen blivit en annan, menade radiologen.
Ansvarsnämnden slår fast att vid eftergranskning av magnetkamerabilden kan konstateras att både lillhjärnans form och läge talade för att patienten hade en Arnold–Chiari-missbildning.
Detta är en sällsynt missbildning. Bilden är dock så pass tydlig att radiologen borde ha ställt korrekt diagnos. Patientens anamnes var också sådan att den inremitterande läkaren direkt frågade efter denna missbildning.
Radiologen får en erinran.
