Vid första kontakten hade patienten haft tre urinvägsinfektioner under senaste månaden. Patienten behandlades därefter enligt gällande terapirekommendationer. Efter tre månader gjorde distriktsläkaren en gynekologisk undersökning som var normal.
På grund av kvarstående besvär remitterades hon efter fem månader för cystoskopi, där blåscancer diagnostiserades. Faktaunderlaget i artikeln är något magert. Det framgår inte om infektionerna var odlingsverifierade eller om patienten vid något enda tillfälle hade hematuri.
Som remissansvarig läkare blir jag orolig! Jag returnerar ofta remisser med just recidiverande urinvägsinfektioner. Under förutsättning att det rör sig om odlingsverifierade cystiter utan residualurin eller misstanke om blåssten rekommenderas i allmänhet långtidsprofylax. Detta är i enlighet med Läkemedelsboken:
»Det är väl dokumenterat att kvinnor med recidiverande cystit vanligen har normala urinvägar, varför utredning med urografi, ultraljud eller cystoskopi inte är nödvändig.«
Om fallbeskrivningen i Läkartidningen grundar sig på att patienten hade cystitsymtom som inte förbättrades av antibiotika är det rimligen korrekt att patienten bör genomgå cystoskopi.
Stor extra arbetsbörda
Men vad Ansvarsnämnden enligt referatet i Läkartidningen skriver är:
»Återkommande urinvägsinfektioner är tämligen vanliga symtom hos kvinnor. Vid tätt återkommande urinvägsinfektioner ska bakomliggande sjukdom uteslutas i första hand gynekologiskt.«
Då ska jag be att få en kommentar från Ansvarsnämnden! Blåscancer i denna åldersgrupp torde vara ovanligt, utan kvarstående hematuri rimligen extremt sällsynt!
Det skulle innebära en stor extra arbetsbörda på specialistvården om vi ska utreda alla kvinnor med återkommande urinvägsinfektioner! Är det cancer som måste uteslutas bör patienterna dessutom remitteras till urolog, inte till gynekologen.
HSAN kommenterar inte
Mats Hultman efterlyser en kommentar från Ansvarsnämnden (HSAN). Det kan han inte få. Vi har nämligen tidigare bett HSAN kommentera sina beslut. Senaste gången blev svaret från HSANs chef, generaldirektör Annika Marcus:
»Mot bakgrund av det lagsystem som reglerar HSAN:s ärendehantering, dvs att det är fråga om ett tvåpartssystem, en anmälare (patient eller Socialstyrelsen) kontra en anmäld (yrkesutövare), betyder varje beslut från HSAN att den ena parten har Ôvunnit´, anmälaren för det fall att den anmälde tilldelas en disciplinpåföljd eller den anmälde för det fall att anmälan inte visar annat än att den anmälde har fullgjort sina skyldigheter i yrkesutövningen.
HSAN kan således inte efter ett slutligt beslut kommentera beslutet, vilket ju i så fall skulle riskera att bli ett uttalande till förmån för någon av parterna.
Mot den bakgrunden kan och bör inte någon på HSAN kommentera ett slutligt beslut, således varken någon i den nämnd som gemensamt har fattat beslutet eller den medicinska föredraganden …
I stället är kontrollsystemet inklusive kvalitetssäkringen uppbyggt på det sättet att varje missnöjd person, dvs den som har förlorat hos HSAN, har rätt och skall överklaga beslutet till Länsrätten i Stockholm, som då har att överpröva HSAN:s beslut, såväl vad gäller den formella hanteringen som i fråga om den medicinska sakprövningen.«
Det fall som Mats Hultman hänvisar till i sitt inlägg har inte överklagats till länsrätten, så Ansvarsnämndens beslut står fast (red:s anm).
