Den 49-årige mannen hade tidigare haft flera episoder med epididymiter. Han hade även tidigare opererats för vänstersidigt spermatocele.
På morgonen den 27 februari fick han plötsligt intensiva smärtor i höger testikel. Han sökte hos sin familjeläkare, som remitterade honom akut till urologkliniken vid ett länssjukhus.
I remissen, som hade frågeställningen testistorsion, angavs att patienten haft upprepade epididymiter och nu hade en mer intensiv smärta. På urologkliniken undersöktes patienten av en AT-läkare, som i journalen skrev:
»Höger testikel är något uppdragen och lätt förstorad. Testikeln kan palperas med viss smärtindikation. På testikeln finns en cirka 2 cm stor resistens. Mycket palpationsöm. Ingen rodnad eller svullnad i övrigt i scrotum.«


Tolkades som epididymit
Patienten undersöktes också av urologen, som konstaterade att han hade en bibehållen cremasterreflex. Urologen tolkade besvären som epididymit och ordinerade 4–6 veckors antibiotika.
Den 1 mars återkom patienten och undersöktes då av en annan AT-läkare, som konstaterade att höger testikel var något uppdragen och svullen.
Även urologen undersökte patienten och ordinerade en ultraljudsundersökning, som visade en bild som vid testistorsion. Vid operation konstaterades att testikeln var nekrotisk, varför den togs bort.


»Borde gjort ultraljudsundersökning«
Patienten anmälde urologen. Han ansåg bland annat att urologen borde ha gjort en ultraljudsundersökning redan vid första besöket.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och ett yttrande av urologen. Denne framhöll att ultraljud och dopplerundersökning är opålitliga vid bedömningen av testistorsion och inte rekommenderas av medicinsk expertis.
Att han bedömde att det förelåg en testikel- och bitestikelinflammation baserades på följande.
Patienten hade tidigare haft flera bitestikelinflammationer, något som normalt leder till ärrbildning som i sin tur reducerar risken för torsion.
Testikelns läge i pungen var normalt och inte ett sådant som anges vid torsion. Funikeln kändes utan strangulationsfåra. En eventuell torsion skulle i så fall ha skett innanför testikelhyllan, något som främst ses hos yngre individer.
Cremasterreflexen var tydlig och väl bevarad.
Patientens ålder utesluter inte torsion, men tillståndet är mest vanligt under de 25 första levnadsåren för att sedan bli alltmera sällsynt.
Urologen underströk att all medicinsk bedömning innebär risk för en felaktig slutsats. Han beklagade att det blev fel men ansåg ändå att han hade baserat sin bedömning på goda kunskaper i ämnet och en god klinisk undersökning.
Urologen bestred att han inte skulle ha handlat enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Han hade inte sviktat i uppmärksamhet, varit nonchalant eller vårdslös.
Det faktum att en kollega, också specialist i urologi, vid patientens inläggning två dagar senare gjorde samma bedömning som urologen själv illustrerade ytterligare de diagnostiska svårigheter som fanns i det här fallet.


Kan försena handläggningen
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten klagade på att ultraljudsundersökning inte gjordes den 27 februari, men som urologen angett i sitt yttrande rekommenderades enligt vedertagna rutiner inte denna undersökning i det akuta förloppet då undersökningen är osäker och kan försena handläggningen.
När patienten återkom två dygn senare fanns inte möjlighet att rädda en torkverad testikel, och tillståndet var därför inte urakut. Handläggningen då var korrekt.
Patienten insjuknade plötsligt den 27 februari 2007 kl 06 med intensiv smärta till höger i pungen. Han inremitterades med frågeställning om testistorsion. I journalen antecknade en annan läkare att höger testikel var något uppdragen. Dessa faktorer talade för testistorsion.
Patienten hade tidigare genomgått epididymiter. Cremasterreflexen var välbevarad. Dessa faktorer talade för epididymit.
Sammanvägt framkom således sådana förhållanden att diagnosen testistorsion inte borde ha uteslutits.
Patienten borde den 27 februari ha opererats för att utesluta annan orsak till besvären.
Även skäl som talade mot diagnosen testistorsion fanns varför påföljden kan stanna vid en erinran.