Den 52-årige mannen klev snett när han den 17 januari 2007 badade bastu och föll mot det heta bastuaggregatet. Han svimmade och när han vaknade, liggande på golvet, upptäckte han stora brännskador på ryggen och höger överarm. Han hade också ett blåmärke under vänster öga och ett sår i huvudet.
Samma kväll uppsökte han familjeläkarjouren där han undersöktes av ST-läkaren, som inte fann några tecken till neurologiska symtom och bedömde att brännskadan inte engagerade samtliga hudlager.


Grad 3 med svarta nekroser
Patienten fick stelkrampsvaccin och ordinerades daglig omläggning och sårkontroll hos distriktssköterska, som också skulle bedöma eventuellt behov av antibiotikamedicinering.
Vid omläggningen två dagar senare hade såret vätskat igenom förbanden och patientens kläder. Han hade 39,5° i feber och ordinerades antibiotika.
Dagen därpå överfördes han till sjukhus, där man bedömde att brännskadorna var »ca 9-procentiga« och av varierande djup »mestadels andra gradens, men bitvis längs den laterala begränsningen av bröstkorgen grad 3 med svarta nekroser«.
Den 23 januari gjordes revision och delhudstransplantation på ryggen, och den 9 februari gjordes revision av armskadan.


»Försenad behandling«
Patienten anmälde ST-läkaren för att ha fått en försenad behandling och menade att han på grund av storleken på brännskadan skulle ha behandlats på sjukhus direkt.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och ett yttrande av ST-läkaren, som bestred att han gjort fel.
Han berättade att patienten sökte för brännskador i samband med avsvimning. Anamnestiskt och kliniskt uteslöts cerebrovaskulära och andra neurologiska avvikelser.
Lokalt hade patienten på höger överarm och ryggen en brännskada, vars yta uppskattades till ungefär 45 procent av ryggen, således mindre än 9 procent, och som bedömdes vara av grad 2.


Hänvisade till rekommendationer
Enligt riktlinjerna för brännskador behandlas en vuxen person med en ytlig skada eller delhudsskada mindre än 15 procent brännskadad yta, grad 1 och 2, inom primärvården, sade ST-läkaren. Rekommendationen för inläggning, konsultation av brännskadeavdelning eller plastikkirurgisk avdelning avser följande tillstånd:
– Fullhudsskador som är större än 2 procent.
– Brännskador som omfattar särskilda områden: ansikte, händer, genitalia, ögon, öron, fötter, perineum och större leder.
– Brännskador som orsakats av elektricitet eller kemiska preparat.
– Brännskador med samtidiga inhalationsskador.
– Cirkumferentiella brännskador runt extremiteter eller bål.
– Brännskador som inte har läkt efter två veckor.


»Krävde inte sjukhusvård«
Patientens brännskador bedömdes utifrån ovanstående riktlinjer inte kräva sjukhusvård. Således ordinerade han rengöring av brännskadorna och därefter omläggning, berättade ST-läkaren.
Blåsor som fanns på några ställen klipptes inte. Patienten rekommenderades att kontrollera sina brännskador hos distriktssköterskor på sin vårdcentral, där familjeläkare förutsätts ta ställning till antibiotikabehandling vid infektion, som är en relativt vanlig komplikation vid brännskada.
Enligt kirurgjournalen den 20 januari bedömdes patientens brännskador ha en totalyta på knappt 9 procent och vara av mestadels andra graden, men bitvis av grad 3, vilket kan vara en följd av infektion, möjligen förelåg det bitvis djupa brännskador under blåsor. En från början ytlig brännskada kan bli djup om en infektion tillstöter.
Av journalen från besökstillfället på jourverksamheten framgår tydligt att han bedömt skadan vara av grad 2, påpekade ST-läkaren.


»Försämringen inte möjlig att förutse«
Han hade inte uttryckt någon gradering av brännskadan till patienten och inte heller angett tidsförlopp för läkningen. Han hade klargjort grunderna för sin bedömning att behandlingen kunde ske i öppen vård.
Att patienten senare skulle drabbas av en så omfattande infektion, som medförde en avsevärd försämring, var inte möjligt att förutse, hävdade ST-läkaren.


Borde övervägt sjukhusvård
Ansvarsnämnden framhåller att patienten hade bränt sig svårt på ett hett bastuaggregat, och eftersom han varit avsvimmad var det okänt hur långvarig kontakten varit.
Med kännedom om hur skadan uppkommit kunde den misstänkas vara mycket allvarlig, även om det kan vara svårt att avgöra en brännskadas djup, dvs hur många hudlager som engagerats.
Sjukhusvård anses emellertid vara nödvändig vid djupare brännskador, vars yta uppgår till minst 10 procent av hudkostymen. Patientens skador motsvarade ungefär denna yta.
Med hänsyn till detta och till hur skadan uppstått, borde ST-läkaren ha övervägt sjukhusvård, eller åtminstone utformat sin handläggning i samråd med en kirurgklinik.
I stället överlämnade ST-läkaren ansvaret för sårvården, utvärderingen av läkningsprocessen och ställningstagandet till en eventuell antibiotikamedicinering till distriktssköterskor, vilket inte var adekvat.
ST-läkaren har av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Felet är varken ringa eller ursäktligt. Han får en erinran.