Den 64-åriga kvinnan med Sjögrens syndrom sedan flera år sökte hälsocentralen den 29 maj för stickningar och domningar i händerna.
Hon undersöktes av en AT-läkare, som noterade en märkbart nedsatt kraft i höger hand, men även vissa symtom från vänster hand. Hon ordinerades kortisonbehandling och fick remiss för neurofysiologisk undersökning av händer och armar.
Några dagar senare fick patienten domningar även i ansiktet och benen. Via sjukvårdsupplysningen fick hon tid hos jourhavande läkare den 4 juni.


Besvären värre
Hon undersöktes av en distriktsläkare, som ordinerade prov och uppföljning med telefontid hos ordinarie familjeläkare.
Den 30 juni undersöktes hon igen av AT-läkaren, som noterade att besvären blivit värre.
Efter att ha konsulterat en reumatolog ordinerade AT-läkaren fortsatt kortisonbehandling, med en ökad dos.


Opererades akut
Patientens tillstånd försämrades dock ytterligare i samband med ett besök på annan ort. Hon blev tvungen att uppsöka akutmottagningen och undersöktes av en neurolog, som skickade en remiss till hennes hemsjukhus för omgående magnetkameraundersökning samt en remiss till reumatologen. På hemsjukhuset träffade hon fyra läkare, bland annat en internmedicinare, som hade huvudansvaret för henne.
Den 3 augusti opererades patienten akut för cervikalt diskbråck på ett universitetssjukhus. Hon anmälde bland annat AT-läkaren och internmedicinaren. AT-läkaren frias med hänsyn till just att han gjorde sin allmäntjänstgöring och att han konsulterade en reumatolog. Hans undermåliga neurologiska undersökning ansågs därför som ursäktlig.


Fick vänta på MT-undersökning
Patienten berättade att man från sjukhuset på annan ort hade upplyst hemsjukhuset om att hennes tillstånd var allvarligt och att man fått löfte om att en magnetkameraundersökning kunde ske nästa dag, den 26 juli.
Hon blev inlagd och fick på ronden träffa internmedicinaren, som inte undersökte henne.
Hon fick också besked om att hon skulle träffa reumatologen den 28, få permission över helgen och återkomma för undersökning med magnetkamera måndagen den 31 juli. Hon blev skräckslagen eftersom hon inte kunde klara sig själv. Men hennes protester lyssnade ingen på.
Dagen efter magnetkameraundersökningen fick hon veta att hon skulle föras till universitetssjukhuset och opereras för diskbråck på nivån C4–C5.
Ansvarsnämnden tog in patientjournalerna och yttrande från de anmälda, som bestred att de gjort fel.


Måste skaffa plats
Internmedicinaren uppgav bland mycket annat att orsaken till att patienten remitterades till reumatologen var att de ville vara säkra på om hon har Sjögrens syndrom eller inte.
Att patienten fick gå hem på permission förklarade han med att de har en avdelning och patienten får stanna kvar upp till 24–48 timmar. De måste skaffa plats inför helgen. Det var helg och på helgerna görs inte MT-undersökningar.
De tvingar aldrig någon patient att gå hem på permission. Det har eventuellt bara varit ett förslag till henne och det är alltid patienten själv som i slutändan bestämmer om hon ska gå hem på permission eller inte.
Internmedicinaren hävdade att de hade gjort vad de kunnat och haft möjlighet till på sjukhuset. Om det blivit fel trodde han att det berodde på tidsbrist, platsbrist, stress och annat.


Uppenbar risk för förlamning
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten kom till hemsjukhuset »med facit i hand« efter remiss och en mycket noggrann undersökning vid sjukhuset på annan ort.
Trots detta fick hon inte adekvat vård på hemsjukhuset.
Det förelåg en misstanke om ryggmärgskompression, vilket är ett av de mest akuta och farliga tillstånd som finns inom neurologin. Att dessa uppgifter inte kunnat tolkas på rätt sätt tyder på allvarlig kompetensbrist.
Internmedicinaren hade i egenskap av överläkare huvudansvaret för patienten på hemsjukhuset.
Utredningen visar att han inte läst eller inte förstått informationen från sjukhuset på annan ort. Båda alternativen är lika allvarliga.
Internmedicinaren godkände permission, trots att patientens medicinska tillstånd inte tillät detta. Att en vårdplats eventuellt kan behövas av någon annan patient utgör inte skäl för permission.
Genom handläggningen och dröjsmålet på hemsjukhuset har patienten utsatts för stor fara. Det förelåg en uppenbar risk för förlamning innan hon kom till operation.
Internmedicinaren får en varning.