Den 55-åriga kvinnan remitterades efter en gynekologisk hälsokontroll den 4 februari 2005 till kvinnokliniken för fortsatt utredning efter upptäckten av cellförändringar på livmodertappen. Hon underrättades av gynekolog A om provsvaret per brev och fick information om att hon snart skulle kallas till kvinnokliniken.
Någon kallelse skickades emellertid inte. Men ett backupsystem reaktiverade remissen nio månader senare, och patienten fick tid för en undersökning hos gynekolog B den 12 december. Nya prov visade uttalade cellförändringar.
Den 27 februari 2006 fick hon tid för konisation hos gynekolog C. Eftersom cellförändringarna då bedömdes vara alltför stora för ingrepp i lokalbedövning fick patienten en ny tid för konisation med narkos den 22 mars. I april fick hon beskedet att hon hade skivepitelcancer.
Behandlingen dröjde för länge
Patienten anmälde de ansvariga för att utredningen av de upptäckta cellförändringarna fördröjdes och för att det tog för lång tid innan någon behandling påbörjades.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och yttrande från de anmälda gynekologerna A, B och C, som alla bestred att de gjort fel.
A och C frias, varför vi lämnar deras argument men ger de friande motiveringarna i slutet av artikeln.
Gynekolog B berättade att han träffat patienten vid ett tillfälle, den 12 december 2005. Hon kom då för utredning av en tidigare cellförändring, efter hänvisning från den gynekologiska hälsokontrollens bevakningslista i november.
Han tog ett nytt cellprov och gjorde en sedvanlig gynekologisk undersökning. Livmoderhalsen kändes då jämtjock, hade normal konsistens och ingav inte misstanke om någon elakartad tumörväxt.
Visade grav dysplasi
Livmodertappen undersöktes i förstoring med kolposkop, och riktade vävnadsprov togs från de områden där en eventuell cellförändring kunde misstänkas på grund av ett avvikande utseende i kolposkopet. Vävnadsprov togs även från livmoderhålan.
Cytologiprovet visade uttalade cellförändringar, grav dysplasi. Detta stämde överens med vävnadsproven från livmodertappen, som visade varierande grader av skivepiteldysplasi, ställvis uttalade/carcinoma in situ.
B rekommenderade därför patienten att låta ta bort cellförändringarna genom en konisation med elektroslynga i lokalbedövning, vid deras mottagning inom 1–2 månader. Patienten informerades om detta per brev den 29 december, ett brev med klinikens rutinformulering vid sådana cellförändringar.
Tid för behandlingen bokades till den 25 januari 2006. Patienten begärde dock per e-post den 19 januari att få avboka tiden av hänsyn till sitt arbete, som hon inte ville ta ledigt från.
Ville skjuta på ingreppet
Hon önskade skjuta på behandlingen till mitten av februari, »om inte ingreppet är jätteakut«.
Det kunde det ju inte sägas vara, eftersom de tagna proven inte hade påvisat några cancerceller och en väntetid på två månader till operation inte behövde inge oro – såsom brevet till henne var formulerat, menade B.
Patienten bokades därför om till den 27 februari när en annan läkare hade ledig operationstid för konisation, och då kom patienten också.
Naturligtvis var han mycket ledsen för patientens skull, att cancerförebyggande kontroller i detta fall inte lyckades hindra utvecklingen av den skivepitelcancer som senare upptäcktes hos patienten.
B menade att han hade genomfört sin del av utredningen noggrant och omsorgsfullt och att han följt klinikens rutiner.
Han ansåg därför att han inte varit försumlig vid utredningen och behandlingen.
Förändringar vanliga
Cellförändringar på livmodertappen är vanliga, konstaterar Ansvarsnämnden. Det cellprov som togs vid hälsokontrollen den 4 februari 2005 visade oklara cellförändringar, som i regel inte innebär något allvarligt, särskilt inte i åldersgruppen 50–60 år.
Utveckling av en cellförändring till cancer uppskattas ta omkring 10–15 år. Patienten fick vänta i tio månader innan hon undersöktes på kvinnokliniken.
Remissen registrerades den 2 mars 2005 och bedömdes av gynekolog A. Förseningen orsakades av ett administrativt fel. Kedjan remiss, bedömning och besked till patienten fungerade – någon kallelse skickades emellertid inte. Men ett backupsystem reaktiverade remissen nio månader senare. Gynekolog A kan därför inte kritiseras.
Dubbel förtur
Patienten fick därefter en tid för undersökning den 12 december, inom två veckor, vilket är att betrakta som dubbel förtur.
Hon undersöktes av gynekolog B och fick tid för operation en månad senare. Patienten ville skjuta upp denna tid en månad, vilket godkändes av B.
Den mikroskopiska undersökningen som gjordes vid besöket den 12 december visade cancer på ett tidigt stadium och att man inte kunde utesluta invasion. B borde därför inte ha låtit patienten skjuta upp operationen, särskilt inte med tanke på att utredningen från början var fördröjd nio månader. Hon borde i stället snabbt ha fått en tid för operation.
Vid undersökningen den 27 februari upptäckte gynekolog C en stor förändring på livmodertappen, som var betydligt större än vid den tidigare undersökningen. Patienten opererades i narkos den 22 mars.
Lång väntan på operation
Eftersom provsvaren visade misstanke om invasion, var det olyckligt att patienten fick vänta nästan fyra veckor på operation.
Det kan konstateras att hela utredningen av hennes cellförändringar tog nästan fyra månader, förutom den ursprungliga förseningen på nio månader. För detta kan riktas viss kritik mot C eftersom han var klinikchef och ansvarig för rutinerna vid kliniken. Kritiken ger dock inte någon disciplinpåföljd.
Däremot får gynekolog B en erinran.
