Mycket kraftig rotation av femur upptäcktes inte

Den 45-årige mannen skadade höger ben i samband med skidåkning den 3 april 2007 och fördes med ambulans till sjukhus. Röntgenundersökning visade att han ådragit sig en subtrokantär dislokerad femurfraktur, som fixerades med spik vid en operation samma dag. Ingreppet utfördes av en ortoped. Dagen efter överfördes patienten till sitt hemsjukhus där han reopererades.
Patienten anmälde ortopeden för att frakturen fixerades med en felställning så att han måste reopereras.

Klart förbättrat läge
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och ett yttrande av ortopeden, som bestred att han gjort fel.
Denne uppgav att patienten hade mycket muskulösa och stora lår. Röntgen visade att frakturen var dislokerad. Då frakturen var under trokanterområdet valde han att anmäla patienten för märgspikning. Detta för att få mera stabila förhållanden, lättare reposition och bättre läkning.
När patienten var bedövad och låg på operationsbordet såg man att frakturen var mer dislokerad än tidigare. Genom kraftigt drag i frakturen samt att benet vinklades in mot mitten och kraftigt roterades inåt fick frakturen ett klart förbättrat läge.
Ortopeden roterade patella något mer än horisontellt i inåtrotationen för att få ett bättre läge. För att få ner spiken krävdes bara ett mindre hudsnitt ovanför muskelfästena mellan lår och bäcken, vilket även borgar för en snabbare och bättre läkning.
Alternativet hade varit att öppna hela låret, gå igenom den kraftiga muskulaturen och försöka reponera frakturen med frakturhållartänger. Men han valde alltså att försöka få ner en spik i stället.
Då spiken kommit på plats i lårbenet blev frakturen ytterligare något förbättrad, men inte helt bra, men han accepterade läget och valde att gå vidare upp i lårbenshalsen med spikarna, som båda fick ett bra läge och fäste. Han släppte därefter på både draget och inåtrotationen för att benet skulle komma i ett mer neutralt läge och inte heller vara utdraget för att inte spikarna i lårbenshalsen och huvudet senare skulle skära. De båda skruvarna längst ner i märgspiken fick också mycket gott fäste.
Bilderna från operationen sparades för demonstration inför ortopedkollegor nästa morgon. Under diskussionen vid röntgenronden framkom inga avvikande åsikter om frakturen och dess behandling.
Patienten mådde illa postoperativt men var väl smärtlindrad, hade en hel del besvär med miktionen som slutligen löste sig. Han remitterades vidare till hemortssjukhuset för fortsatt vård och rekommenderades partiell belastning de första fyra veckorna under läkningsprocessen.
Ortopeden berättade att han förklarat för patienten om den komplicerade frakturen och att de hade fått den i ett acceptabelt läge, dock inte perfekt.

Grav rotationsfelställning
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten hade ådragit sig en fraktur i lårbenets övre del, vilken fixerades vid en operation utförd av ortopeden.
Det förelåg peroperativa svårigheter att reponera frakturläget, men ortopeden har uppgett att dess läge sedermera bedömdes vara acceptabelt. Dagen efter ingreppet överfördes patienten till sitt hemortssjukhus, där man konstaterade en grav rotationsfelställning på mer än 50 grader i frakturen. Detta är inte acceptabelt.
Vid reponering av en frakturfelställning används ofta stor kraft för att uppnå ett gott läge. Det är därför betydelsefullt att kontrollera att ingen rotationsfelställning uppstått i frakturen innan operationen avslutas.
Ortopeden har uppenbarligen brustit i denna kontroll eftersom den betydande felställning som konstaterades hade kunnat upptäckas genom en klinisk kontroll av höftrörligheten under operationen.
Den radiologiska postoperativa kontroll som gjordes var otillräcklig och inkluderade endast genomlysningar av lårbenet, vilket inte ger möjlighet att bedöma en rotationsfelställning.
Ortopeden får en erinran.