Kvinnan anmälde i oktober 2007 sin ögonläkare för att inte ha tagit hennes synnedsättning på allvar då hon under 2005 uppsökte ögonkliniken. Hon påpekade att uppföljning och kontroller inte vidtogs.
Hon förstod inte informationen om vad hennes besvär orsakades av. Väntetiden var även lång när hennes synnedsättning förvärrades under år 2007.
Hennes besvär berodde på en tumör, som numera opererats.
Ögonläkaren bestred att hon gjort fel. Hon uppfattade besöken före den 22 oktober 2005 som preskriberade och påpekade att patientens besök på ögonkliniken den 6 december 2005 skedde enbart hos ortoptist. Hon själv undersökte inte patienten vid detta besök.
Ortoptisten bedömde att synnedsättningen var funktionell. Ortoptisten rådgjorde med ögonläkaren.
Funktionell synnedsättning
Tidigare undersökning av synskärpan hade inte visat någon förbättring när syntavlan flyttades fram till 3 m. Om avståndet till syntavlan halveras, ska synskärpan förbättras. Eftersom så inte skedde kunde det tyda på en funktionell synnedsättning.
En tidigare undersökning hade inte visat någon synfältsdefekt utan synfältet hade lite speciellt utseende. Ögonläkaren tolkade synfältsutseendet som funktionellt, uppgav hon.
Uppfattningen att synnedsättningen var funktionell stöddes av att den enligt anamnesen och remissen hade funnits sedan november 2004 utan att kvinnan hade sökt för den på ögonkliniken.
Väntetiden under 2007, mellan remissens ankomst till ögonkliniken den 2 mars och besöket hos henne den 31 maj, hade hon inte kunnat påverka. I samband med detta besök vidtogs åtgärder för att påskynda undersökningen på radiologen, framhöll ögonläkare.
Ansvarsnämnden påpekar att den på grund av preskription inte kan pröva anmälan mot ögonläkaren för tiden före den 22 oktober 2005.
Synskärpan sjönk till omätbar
Efter den dagen hade ögonläkaren under år 2005 befattning med patienten den 6 december. Patienten hade då undersökts av ortoptist, som rådgjort med ögonläkaren.
Vid undersökningen hade konstaterats ytterligare synförsämring jämfört med en undersökning den 8 juli 2005. Synskärpan på höger öga hade sjunkit från 0,1 till omätbar med synprövningstavla även på närmaste avstånd. På ögat fanns ingen närsynsfunktion för läsning över huvud taget.
Med vänster öga kunde patieten enbart läsa stor rubriktext. För läsning av skrift krävdes punktstorlek 14 mot tidigare 12.
Den 22 september 2005 hade patienten genomgått en synfältsundersökning, som ögonläkaren bedömde hade ett lite speciellt utseende. Hon tolkade såväl detta som den kraftiga, progredierande synnedsättningen som funktionell.
Kvinnan var en yngre patient med en grav synskärpenedsättning men i övrigt ögonfrisk.
Vid en sådan funktionsförlust måste hjärntumör uteslutas, innan man som uteslutningsdiagnos diagnostiserar tillståndet som funktionellt.
Ögonläkaren borde därför i vart fall efter samrådet med ortoptisten den 6 december 2005 ha remitterat patienten för en neuroradiologisk undersökning. Hon får en varning.
