Den 45-åriga kvinnan lider av en personlighetsstörning. Natten till den 18 maj togs hon in på en medicinsk klinik efter ett planerat suicidförsök genom intoxikation. På medicinkliniken utfärdades ett vårdintyg och hon blev lagd i bälte.
En remiss skrevs till vuxenpsykiatrin, där konsulterade läkare konstaterade att patienten legat i bälte mer än tio timmar. Ett kvarhållningsbeslut fattades enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och hon blev upplåst från bältesläget, varefter hon fick fortsatt vård på medicinkliniken.
Patienten anmälde en internmedicinare som var mellanjour samt en AT-läkare och en psykiater, primärjour respektive bakjour på psykiatriska kliniken. Hon påpekade bland annat att hon legat bältad flera timmar för länge enligt LPT.
Ansvarsnämnden tog in patientjournalen och yttranden från de anmälda, som bestred att de gjort fel.
Ansvaret låg på psykiatrin
Internmedicinaren berättade bland annat att han blivit kontaktad av sin primärjour sedan denne haft kontakt med primärjouren på psykiatriska kliniken, som rekommenderat att ett vårdintyg skulle skrivas för att patienten skulle kunna bältesläggas och observeras.
Han undersökte patienten, som var vaken och mycket aggressiv och agiterad. Labprov visade kraftigt förhöjd paracetamolkoncentration, 722 mikromol per liter, samt en osmolalitet motsvarande 3,2 promille. Patienten behövde alltså såväl psykiatrisk som medicinsk vård.
Enligt gängse rutiner
Han insåg då att indikationen för vårdintyg enligt LPT förelåg och utfärdade ett sådant intyg. Han informerade sin primärjour om detta och lämnade vårdintyget till personal på akutmottagningen för vidarebefordran till psykiatriska kliniken enligt gängse rutiner.
Vilka kontakter som sedan primärjourerna haft med varandra visste han inte. Patienten fördes till MAVA.
Han ansåg att när det gällde den alltför långa bältesläggningstiden på patienten måste ansvaret falla på psykiatriska kliniken då det var psykiatrijouren som beslutade om bältesläggning samt personal från psykiatriska kliniken som övervakat patienten. Hans egen roll inskränkte sig alltså till att utfärda ett vårdintyg, vilket han gjort, vilket senare bekräftades av psykiatrins överläkare.
När det gällde journalföringen och de kontakter som varit med psykiatriska kliniken hänvisade han till primärjouren.
AT-läkaren uppgav att hon bett sin bakjour, psykiatern, komma in för att bedöma patienten. Hon fick till svar att medicinjouren själv kunde skriva vårdintyget.
Bakjouren hade föreslagit att man skulle skicka extrapersonal från psykiatrikliniken och bälteslägga patienten. Så hon tog med sig extravaket och en bältessäng till medicinakuten. Hon deltog inte själv i någon bältesläggning.
Trodde det löst sig på annat sätt
Psykiatern berättade att han kontaktades av sin primärjour kl 02.00. Medicinakuten ville, såvitt psykiatern kunde komma ihåg (anteckningar saknades i deras journal), ha hjälp med bältesläggning. Han informerade primärjouren om att gången är att ett vårdintyg utfärdas av medicinkliniken och tillställs psykiatrin för godkännande innan ett beslut om bältesläggning tas.
Han hörde aldrig något mer av sin primärjour, varför han utgick från att något vårdintyg inte utfärdats och att man löst det på ett annat sätt.
På morgonmötet fick han rapport av pågående bakjour att patienten legat bältad en stor del av natten på MAVA. Han visste inte hur eller vem som beslutat om bältesläggning eller hur bältessäng och bälte skickats till MAVA.
Ansvarsnämnden konstaterar att en patient, sedan ett vårdintyg utfärdats, får hållas kvar på vårdinrättningen genom ett kvarhållningsbeslut enligt 6 § LPT. Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan får patienten kortvarigt spännas fast med bälte, 19 §.
Om intagningsbeslut ännu inte är fattat får i sådana fall som anges i 19 § LPT patienten spännas fast i bälte, 6 a § LPT. Detta beslut kan fattas av legitimerad läkare i allmän tjänst. Det förutsätts att intagningsbeslut snarast härefter fattas av chefsöverläkare eller av denne delegerad specialist.
Högst fyra timmar
Enligt förarbetena till LPT får bältesläggning pågå högst fyra timmar, varefter ny bedömning av specialist ska göras.
Ansvarsnämnden påpekar att internmedicinaren utfärdade vårdintyget. Legitimerad läkare, oavsett specialitet, ska veta hur ett vårdintyg utfärdas och omhändertas.
Internmedicinaren hade därför skyldighet att se till att vårdintyget och relevant information snarast kom psykiatrin tillhanda för prövning i frågan om intagning för tvångsvård (5 § tredje stycket LPT). Detta gjordes inte.
Han borde också ha dokumenterat förfarandet i patientens journal, vilket inte gjorts. Han får en erinran.
Borde inställt sig för en bedömning
AT-läkaren frias. Det var inte rimligt att hon, som oerfaren inom psykiatrin, skulle ifrågasätta beskedet från sin bakjour.
Psykiatern kontaktades som bakjour av sin primärjour AT-läkaren, som förklarade situationen. Mot bakgrund av de krav som AT-läkaren beskrev för att patienten skulle kunna omhändertas på medicinska kliniken, framstod det klart att tvångsåtgärder var aktuella.
Kortare tids bältesläggning sedan ett kvarhållningsbeslut har fattats kan endast ordineras av en legitimerad läkare, inte av en AT-läkare.
En längre tids bältesläggning får inte ordineras av annan än specialistkompetent läkare och först efter att ett intagningsbeslut är fattat. Att dessa förutsättningar inte förelåg borde psykiatern ha kunnat bedöma av de uppgifter han fått.
I detta läge borde han i egenskap av specialist ha agerat och inställt sig för att göra en bedömning av situationen.
Han får en varning.
