En 71-årig kvinna sökte den 12 september 2006 vid vårdcentralen på grund av magbesvär och viktnedgång. Hon undersöktes av distriktsläkaren, som beställde en ultraljudsundersökning. Denna utfördes den 29 september. Svar kom till vårdcentralen den 2 oktober och visade en misstänkt elakartad tumör i levern.
Den 7 december remitterades kvinnan till sjukhus där undersökningar visade att tumören var godartad.
Dröjsmålet med hantering av svaret på ultraljudsundersökningen anmäldes enligt Lex Maria. Socialstyrelsen gjorde i september 2007 ett tillsynsbesök vid vårdcentralen och konstaterade att patienten utsatts för risk för en allvarlig skada på grund av fördröjningen av diagnosen.
Som bakomliggande orsak identifierades en kombination av en svår situation med brist på ordinarie specialistkompetenta läkare och brist på ledning av arbetet.


Felet varken ringa eller ursäktligt
Socialstyrelsen anmälde distriktsläkaren för felbehandling av kvinnan.
Patienten sökte läkaren för magbesvär, ändrade avföringsvanor, matleda, viktnedgång och trötthet. Den beställda ultraljudsundersökningen med frågeställning elakartad förändring besvarades i början av oktober.
Svaret ingav misstanke om tumör i levern. Det uppmärksammades inte förrän i början av december, då en annan läkare på verksamhetschefens uppdrag gick igenom distriktsläkarens listor på utredningssvar och begäranden om bedömningar.
Socialstyrelsen konstaterade att patienten utsattes för risk för allvarlig skada på grund av fördröjd diagnos. Varken verksamheten eller läkaren hade uppfyllt de krav som ställs i författningarna. Även om distriktsläkaren hade rätt när han hävdade att verksamhetens brister var allvarliga, hade han visat såväl bristande förmåga som bristande insikt om sitt eget ansvar för patientsäkerheten.
Det fel som han gjort sig skyldig till kunde varken betraktas som ringa eller ursäktligt, hävdade Socialstyrelsen.


Hade en orimlig arbetsbörda
Distriktsläkaren motsatte sig disciplinpåföljd. Han hävdade att han vid mötet med Socialstyrelsen i september 2007 tydligt klargjorde att han hade en orimlig arbetsbörda under hösten 2006, varför han inte hann sköta sitt arbete.
Han tog även upp att han var utarbetad med tecken på utmattningssyndrom.
Under hösten 2006 var de i praktiken inte ens halva styrkan som skulle vara på mottagningen. Det togs inte ens in stafettläkare under hela hösten på grund av förbud från landstingsledningen!
Han ansåg att Socialstyrelsen drog en klart felaktig slutsats genom att påstå att han hade bristande insikt om sitt eget ansvar och bristande förmåga.
På slutet var han den ende doktor som enbart hade mottagning fem dagar i veckan. Han hade inga »andningshål«.
Att arbetsgivaren, landstinget, inte bemannade en vårdcentral adekvat ansåg han vara allvarligast och grundorsaken till en allvarlig risk för skada hos patienten samt till att personal drabbats av arbetsskador.
Hans del i det hela var, menade han, att han var alldeles för solidarisk mot sin arbetsplats och sina arbetskamrater. Till slut sa han ändå upp sig på grund av den orimliga arbetsbördan och insikten att han inte kunde sköta jobbet.
Det hann tyvärr bli fel, men det berodde inte på bristande insikt om ansvaret.


Felet ursäktligt
Ansvarsnämnden konstaterar att distriktsläkaren inte beaktade svaret på ultraljudsundersökningen, vilket ledde till att korrekt diagnos fördröjdes två månader. Liksom Socialstyrelsen finner Ansvarsnämnden att patienten därmed utsattes för risk för en allvarlig skada.
Socialstyrelsen har dock konstaterat att verksamhetens brister var allvarliga på grund av den svåra arbetssituation som rådde vid vårdcentralen.
Även om distriktsläkarens brist i handläggningen är ansvarsgrundande, måste felet – mot bakgrund av arbetssituationen – anses ursäktligt, menar Ansvarsnämnden och friar honom.