Den 33-åriga kvinnan hade tidigare haft kontakt med öppenvårdspsykiatrin. I huvudsak var det stödjande samtal baserade på hennes upplevelse av utanförskap och depressiva tendenser.
Den 9 mars beskrev hon för en psykolog, till vilken hon remitterats från kvinnokliniken, sin oro för sitt två månader gamla förstfödda barn. Psykologen bedömde att hon led av ångest och bokade in ett återbesök den 13 mars.
Den 11 mars kom kvinnan akut till centrala psykiatrijouren sedan ett vårdintyg utfärdats vid psykiatriska länsakuten. I vårdintyget angavs suspekt post partum-psykos som diagnos. Kvarhållningsbeslut fattades.
Psykiater A träffade henne den 12 mars för att ta ställning till intagning. Han bedömde att hon tedde sig helt adekvat, bortsett från en överdriven oro för att dotterns hörsel skulle ha skadats av ljudet från ett isärdraget kardborreband. A skrev ut henne med fortsatt stöd i hemmet och ordinerade nitrazepam 5 mg 1–2 tabletter vid behov.


Tilltagande ångest och oro
Psykiater B gjorde hembesök hos patienten den 14 mars. Han noterade att hon efter barnets födelse fått ökande ångest och oro. Hon hade också fått svår tinnitus, mycket besvärlig och tilltagande. Hon såg det som huvudproblemet. Hon ville inte gärna erkänna att hon hade psykiska problem.
B bedömde att patienten föreföll deprimerad med ganska labil affekt. Ömsom föll hon i gråt, ömsom blev hon normal i stämningsläget. Hon föreföll mycket förtvivlad och bekymrad. De symtom hon beskrev i form av tinnitus, och också hennes tankeinnehåll för övrigt, kunde bedömas vara av gränspsykotisk/psykotisk karaktär, vanföreställningar? Detta rörde sig högst sannolikt om post partum-depression med tendens till psykotiska symtom.


Tog sitt liv
Efter ett återbesök den 30 mars menade B att patienten blivit alltmer samlad och förnuftig i sitt tankeinnehåll. Hon sov bättre, var mer fokuserad och hade fått mera insikt. Hon plågades dock av en känsla av avtrubbning och delvis likgiltighet, något hon tillskrev Fluanxol. Hon hade slutat amma sitt barn. Därför satte B in Zyprexa 10 mg på kvällen och seponerade Fluanxol.
Ett återbesök inplanerades till en vecka senare. Men patienten suiciderade den 6 april. Patientens sambo anmälde A och B och menade att självmordet hade kunnat förhindras.
Både A och B bestred att de gjort fel.
A berättade att han den 12 mars gjorde en § 6 b-bedömning enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Innan han träffade patienten läste han alla journaluppgifter, vårdintyget och den bedömning som läkaren hade gjort dagen innan.
Han träffade patienten på hennes rum i 45 minuter. Hon var lugn, tedde sig helt adekvat, framförde att hon behövde komma hem för att ta hand om sitt barn och att hon inte såg någon hjälp i att sitta inlåst. Patienten uppgav förekomst av öronsusningar men såg dessa relaterade till ett tidigare ljudtrauma.


Orolig för dotterns hälsa
Patienten berättade att hon sedan den 6 mars varit orolig för sin dotters hälsa vilket hade inverkat menligt på hennes sömn. Hon medgav att hon varit överdrivet orolig för sitt barn. Hon visade inga tecken till splittring, desorganisation eller bristande verklighetsförankring, förnekade även såväl självmordstankar som självmordsplaner. Hon visade ett genuint intresse för att vara tillsammans med och ta hand om sin dotter.
Då patienten under mötet inte uppvisade de symtom som beskrivits i vårdintyget, bestämde A sig för att komplettera anamnesen med en anhörigintervju, vilket patienten samtyckte till.
Vid ett telefonsamtal bekräftade patientens sambo samma anamnes som A fått av patienten. A framförde då patientens önskemål om att få komma hem, vilket sambon ställde sig positiv till. Sambon fick telefonnummer till en annan klinik och löfte om hembesök senare på kvällen av behandlare därifrån.


Indikationerna inte uppfyllda
A informerade patienten om att vårdintyget skulle avskrivas och att hon skulle få skjuts hem. Hon skulle få med sig 4 st Lergigan 25 mg för att ta 1–2 till natten, samma medicin som hon sovit på natten innan. Patienten informerades även om den fortsatta kontakten med psykiatrin.
Den symtombild som patienten visade när A träffade henne stämde inte med den som angavs i vårdintyget utan mer med den symtombild som specialistläkaren beskrivit kvällen innan.
Patienten var inte intresserad av att vårdas på den andra kliniken och indikationer för tvångsvård var inte uppfyllda, varför patienten blev utskriven med fortsatt vård i hemmet.
Den suicidriskbedömning A gjorde baserades dels på de frågor han ställde till patienten om självmordstankar/-planer, dels på tillgängliga journaluppgifter som inte visade någon ökad risk för suicid.


Patienten inte suicidal
B ansåg vid första mötet inte att patienten var suicidal. Detta trots att han bedömde hennes tillstånd som post partum-depression med gränspsykotiska/psykotiska symtom. Slutsatsen drog B utifrån en totalbedömning av sjukdomsförloppet; tvångsvården avskrevs endast två dagar tidigare, patienten visade klar motivation för behandling och uppföljning. Hon var upptagen av barnet, sin hälsa och framtiden, hon hade stadigt någon av sina närmaste anhöriga i hemmet.
Vidare var progressionen i patientens tillstånd positiv. Hon förbättrades, vilket visades av bättre sömn, bättre sjukdomsinsikt, mindre ångest och oro samt av att hennes psykotiska och gränspsykotiska symtom gick i regress, menade B.
Den 30 mars fick han detta mera bekräftat då patienten hade blivit klart bättre. Konklusionen var att suicidrisk inte längre var något aktuellt tema och därmed tog han inte upp det. Samtalet fokuserades på långsiktig behandling.
Ansvarsnämnden understryker att en depression med psykotiska inslag alltid måste tas på allvar med tanke på en ökad suicidrisk, varför all informationsinsamling måste vara grundlig inför den fortsatta vården. A skaffade sig inte en grundlig anamnes vid kontakten med patienten den 12 mars. De näraliggande journaluppgifterna finns inte kommenterade och inte heller en kartläggning av tidigare kontakt med psykiatrin.
Det framgår inte heller att A närmare penetrerade misstanken om post partumpsykos. En uppfattning att ljudet från ett kardborreband skulle ha kunnat skada barnets hörsel kan knappast avfärdas som helt normal och borde ha inneburit ett mer omfattande samtal, vilket hade kunnat ge ett grepp om djupet av en suspekt vanföreställning.


Borde bedömts som högriskpatient
B var patientens behandlande läkare i den psykiatriska öppenvården. Han grundade sin bedömning av henne på de journalanteckningar som A upprättade den 12 mars. B borde ha gjort en mer självständig bedömning av patienten.
Dokumentationen visar inte på en mer ingående analys av patientens psykiska status eller på diagnostiska resonemang. B noterade att hon hade tankeinnehåll av »gränspsykotisk/psykotisk karaktär, vanföreställningar?«.
Han ansåg att det högst sannolikt rörde sig om en post partum-depression med tendens till psykotiska symtom. Mot bakgrund av den misstanken och de risker som är förenade med denna diagnos, borde han ha fördjupat samtalet kring patientens tankar. Han borde även ha tagit del av hennes tidigare psykiatriska historia. Grundat på sina egna misstankar borde han ha bedömt henne som en högriskpatient och vidtagit åtgärder utifrån det.


Blev djupt oroad
På kliniken bestämdes vid en behandlingskonferens att anmäla patienten till socialtjänsten. I journalen finns dokumenterat att hon blev djupt oroad av detta besked. B var huvudansvarig och borde särskilt ha beaktat de risker som var förbundna med den uppkomna situationen. I grunden fanns patientens tankar av psykosvalör och hennes rädsla för att barnet skulle komma till skada.
B borde, om inte tidigare, då ha försökt ordna slutenvård för en mer riktad handläggning av situationen.
Både A och B får en varning.