Den 60-årige mannen hade fått en ventrikuloperitoneal shunt efter en tidigare hjärnstamsblödning. I början av 2007 sänktes hans medvetandegrad påtagligt och den 23 februari undersöktes han av ST-läkaren på vårdcentralen.
Patientens syster anmälde ST-läkaren. Hon uppgav bland annat att en begäran från broderns två personliga assistenter om provtagning hade avfärdats av ST-läkaren. Assistenterna framhärdade och ST-läkaren gick med på att skriva röntgenremiss och konsultera en neurolog.


Röntgen visade en hjärntumör
När inget hände kontaktade hon själv ST-läkaren den 19 mars och denne bekräftade då att de planerade åtgärderna inte blivit av. Trots nya löften om åtgärder hände ingenting varför hon åkte med brodern till sjukhus där röntgen visade en hjärntumör på 3 x 5 cm.
ST-läkaren tillstod att det fanns fel i hans handläggning; den blev långsammare än vad som varit önskvärt, ansåg han, och pekade bland annat på
– att det dröjde fyra veckor från mottagningsbesöket till remisskrivandet av en datortomografi av hjärnan.
– att han inte inom rimlig tid hann prata med en neurolog som han sagt att han skulle rådgöra med för planeringen av vidare handläggning.


Förankrade handläggningen
Den planerade handläggningen var tänkt att ta ungefär 10 dagar. Han förankrade den i ett handledersamtal några dagar efter mottagningsbesöket. ST-läkaren bedömde nämligen att patienten hade en tillfällig försämring i humöret, dvs var mer deprimerad. Det fanns tidigare försämringar dokumenterade i journalen. Den anamnes han fick av den personlige assistenten pekade inte så tydligt på en enbart neurologisk försämring. Under telefonsamtalet med patientens syster tydliggjordes anamnesen, förklarade ST-läkaren.
ST-läkaren reviderade sin tidigare bedömning och ansåg inte längre att det rörde sig om en tillfällig försämring. Han uttryckte att han skulle kontakta distriktsköterskan för att skicka patienten på en akut DT-skalle. Röntgenremiss skrevs men skickades inte direkt.
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten led av högersidig hemipares efter en hjärnblödning och hade shunt. Han hade personliga assistenter och hade svårt att uttrycka sig. I början av år 2007 blev han alltmer somnolent och då han uppfattades som kognitivt försämrad tillkallades ansvarig distriktssköterska, som den 23 februari 2007 kontaktade vårdcentralen.
Enligt ST-läkarens journalanteckning hade distriktssköterskan uppgett att patienten blivit allt slöare under den senaste tiden. Vid undersökningen samma dag antecknade han att patienten reagerade på tilltal och följde uppmaningar.
ST-läkaren kunde emellertid inte finna några uppenbara tecken till somatisk sjukdom, vilket han antecknade i patientjournalen. Han bedömde också att det inte var motiverat med provtagning, eftersom detta skett i oktober 2006 och då utfallit normalt såvitt gäller lever- och njurvärden samt blodvärde.


Inga åtgärder vidtogs
ST-läkaren antecknade emellertid att han avsåg att diskutera shunten med en neurolog. Men inga åtgärder vidtogs. Enligt journalanteckning den 22 mars kontaktades ST-läkaren av patientens syster och samma dag sändes remiss till akut datortomografi av skallen.
ST-läkaren har uppgett att patientens tillstånd var svårbedömt vid undersökningen den 23 februari eftersom sjukhistorien var knapphändig. Detta bekräftar således att han underlåtit att inhämta en anamnes som kunnat möjliggöra en adekvat medicinsk bedömning. Eftersom patienten inte själv kunde redogöra för sig och sina symtom var det särskilt betydelsefullt att uppmärksamma de uppgifter hans närstående lämnade vid undersökningen.
Förutom denna brist har ST-läkaren underlåtit att ombesörja de åtgärder han faktiskt planerade, dvs att sända röntgenremiss och konsultera neurolog.
ST-läkaren får en varning.