En 4 månaders pojke insjuknade den 1 maj i hög feber med snuva, hosta och lös avföring (vi berättade om fallet i Läkartidningen nr 20–21/2007).
Han undersöktes vid ett sjukhus av barnmedicinaren den 4 maj. Tillståndet bedömdes som trolig viros. Han fick gå hem för att komma tillbaka för ny bedömning nästa dag. Då var bilden oförändrad, frånsett ökad slöhet. Han blev inlagd.
Den 9 maj drabbades han av kramper och fördes till ett barnsjukhus. Den 15 maj återkom han och skrevs sedan hem den 19 maj. Han visade då tecken på en grav hörselskada på vänster öra.
Pojkens föräldrar anmälde personal på det första sjukhuset. De hävdade bland mycket annat att ryggmärgsprov vid barnsjukhuset visade att sonen hade hjärnhinneinflammation.
Det gjordes också en Lex Maria-anmälan. Socialstyrelsen framhöll i sitt beslut bland annat att lumbalpunktion ska utföras vid stark misstanke om sepsis och ett kraftigt allmänpåverkat barn eller vid andra tecken på hjärnpåverkan. Här var barnet inte svårt allmänpåverkat och inga fynd tydde på hjärnpåverkan. Det var därför inte fel att inte göra lumbalpunktion.


Tog strid
Ansvarsnämnden tog strid mot Socialstyrelsen. Nämnden ställde sig frågande till Socialstyrelsens skrivning och underströk att bakteriell meningit är en allvarlig sjukdom. Ju längre tid det går innan behandling sätts in, desto större risk är det för kvarstående men i form av skador i hjärnan.
Vid ringa misstanke om meningit måste en patient observeras för att vid försämring ta ställning till lumbalpunktion. Om det finns misstanke om att en patient kan ha bakteriell meningit ska lumbalpunktion utföras.
Den 5 maj förelåg skäl att misstänka att pojken kunde ha bakteriell meningit. Barnmedicinaren fick en erinran, bestämde nämndens majoritet med stöd av två läkare, dels föredragande och dels en sakkunnig i ärenden om pediatrik.


Två andra läkare ville fria
Två andra läkare, som satt i nämnden i detta fall ville däremot fria barnmedicinaren eftersom det inte visats att det var fel att inte göra lumbalpunktion. Nämndens ordförande ville också fria barnmedicinaren. Hon delade majoritetens medicinska bedömning men ville fria med hänvisning till den rättspraxis som utvecklats vid överprövning av Ansvarsnämndens beslut.
Barnmedicinaren överklagade Ansvarsnämndens beslut. Han pekade på att som erfaren barnläkare har man alltid sepsis och meningit i åtanke när man bedömer små barn med infektion. Detta tas emellertid inte alltid med i journaltexten när inte dessa infektioner föreligger. Inga kliniska tecken på sepsis eller meningit fanns som kunnat föranleda att beslut om lumbalpunktion borde ha fattats den 5 maj. Inte heller fanns tecken på dessa infektioner den 6 maj. Nackstelhet och spänd fontanell förelåg inte. Ett högt CRP är inte liktydigt med sepsis eller meningit.
Han ordnade blododling, satte in antibiotika enligt Fass-rekommendation samt ordnade lungröntgen innan han avrapporterade till ansvariga läkare på avdelningen och till bakjouren inför helgen. Urinprov var redan säkrat. Socialstyrelsen har i ett beslut inte funnit att kritik kunnat riktas mot hans agerande.
Han frågade sig på vilka kliniska fakta Ansvarsnämndens beslut grundades.


Bifaller överklagandet
Länsrätten hänvisar bland annat till Socialstyrelsens beslut i Lex Maria-ärendet.
Länsrätten konstaterar först att dess prövning begränsar sig till frågan om riktigheten i Ansvarsnämndens beslut att ge barnmedicinaren en disciplinpåföljd.
Utredningen ger inte stöd för att ålägga barnmedicinaren disciplinpåföljd, anser länsrätten, bifaller överklagandet och upphäver disciplinpåföljden.