En 18-årig kvinna kom till neurologen A den 21 januari 2005 på remiss, på grund av besvär med domningar i händer och fotsulor samt sömnsvårigheter. Läkaren ordinerade amitriptylin och remitterade patienten till undersökning med magnetkamera av hjärna och halsrygg. Där framkom fynd förenliga med multipel skleros, MS.
En lumbalpunktion utfördes och tecken på immunologisk sjukdom påvisades. Vid återbesök den 14 mars upplystes patienten om att hon hade en inflammation i nervsystemet.
I februari 2006 återkom patienten och berättade att hon kände sig trött och hade sömnsvårigheter. Neurologen A bedömde att tröttheten kunde vara ett delfenomen i MS-sjukdomen och ordinerade modafinil på försök. Vid återbesök den 27 mars berättade patienten att hon sedan en tid haft ländryggssmärtor, och fick då remiss för fysioterapi.
Den 8 februari 2008 anmälde patienten neurologen A till Ansvarsnämnden för fel i vården under denna tid. Hon skriver där att det var först när hon besökte en ny neurolog på en annan mottagning, den 19 maj 2006, som hon fick beskedet att hon hade MS. Det beskedet förändrade hennes liv, skriver hon: för första gången fick hon veta att hon har en allvarlig och livslång sjukdom.
Patienten anser att neurolog A gjorde fel som inte talade klarspråk om diagnosen MS. Hon fick inte prata med någon om sin sjukdom, och inte heller påbörja en riktig medicinering. Bromsmedicin ska man börja ta så snart som möjligt, skriver hon.
Neurolog A uppger i sitt yttrande, att han gjort bedömningen att patienten endast haft ett skov av neurologisk påverkan. Enligt Fass utgåva 2005 och 2006 är behandling med interferon indicerad vid två eller fler skov av MS under de senaste två åren, skriver han. Eftersom detta krav då inte var helt uppfyllt avstod han från behandling.
Valet att inte kalla patientens sjukdom för MS motiverar neurologen med hänsyn till sjukdomsaktiviteten och övriga omständigheter i patientens livssituation. Han hävdar att valet gjorts med tanke på patientens bästa.
På grund av preskriptionstiden kunde Ansvarsnämnden bara pröva den behandling som ägt rum efter den 10 februari 2006.
Nämnden konstaterar att MS är en allvarlig och oförutsebar sjukdom, och att i detta fall både sjukhistorien, magnetkamerafyndet och fyndet i lumbalvätskan är helt förenligt med denna sjukdom. Neurolog A bedömde också att patienten haft ett skov av MS, och borde därför ha upplyst henne om diagnosen.
Han har brustit i sin information och av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Felet är varken ringa eller ursäktligt. Ansvarsnämnden beslöt därför att han får en erinran.
