Patienten sökte vårdcentralen i slutet av september 2007 för klåda och rodnad i vänster knäveck sedan ett par veckor tillbaka. Dessutom hade hon smärtor i ljumsken på samma sida. Distriktsläkaren, specialist i allmänmedicin, fann en tvärgående rosa hudförändring, cirka 5 gånger 15 centimeter stor, dock utan uppklarning i mitten. Centralt fanns enligt distriktsläkaren snarare en svag blå missfärgning. Ingen palpabel adenit fanns i ljumsken och patientens allmäntillstånd var opåverkat. Eftersom patienten nekade till fästing- eller annat insektsbett ansåg distriktsläkaren det osannolikt att hon skulle ha drabbats av borrelia.
Distriktsläkaren bedömde att det rörde sig om tromboflebit med en sekundär omgivande inflammatorisk hudreaktion och ordinerade hydrokortisonsalva.
En månad senare återkom patienten till vårdcentralen och träffade då en annan läkare. Rodnaden i knävecket hade ökat och halvsidig huvudvärk och smärtor i vänster arm hade tillkommit. Läkaren fann två handflatestora blåröda rodnader i knävecket med central uppklarning och misstänkte borrelia med erythema migrans och neuroborrelios. Antibiotikabehandling sattes in. Ytterligare en månad senare hade utslaget i knävecket försvunnit och patienten var i övrigt förbättrad. Prover för serologi vid de två senare besöken visade höga IgG-titrar men ingen IgM-stegring.
Patienten anmälde distriktsläkaren till Ansvarsnämnden för att ha ställt fel diagnos och brustit i omhändertagande.
Distriktsläkaren bestrider att han handlat felaktigt och beklagar om patienten dessutom uppfattade den av nödvändighet korta konsultationen (en, enligt distriktsläkaren, ovanligt hektisk jourmottagning vid patientens besök) som dåligt omhändertagande.
Ansvarsnämnden skriver i sin bedömning att vid tromboflebit kan en distinkt ömmande »sträng« i en ytlig ven palperas. Den kan vara omgiven av en liten rodnad. I detta fall fanns ett utslag som i utbredning, färg och lokalisation samt avsaknad av ömhet talade för borrelia. Nämnden påpekar också att det är väl känt att alla patienter inte märkt av just fästingbett och att hudförändringen kan se olika ut hos kvinnor och män. Även det fortsatta förloppet var, enligt nämndens bedömning, förenligt med borrelia även utan stegring av titrar för IgM. Stegringen sker inte alltid när antibiotikabehandling satts in.
Ansvarsnämnden anser att distriktsläkaren borde övervägt diagnosen borrelia, eller åtminstone uppmanat patienten att återkomma vid utebliven förbättring. Distriktsläkaren får en erinran.
Distriktsläkaren, som borde övervägt diagnosen borrelia, får en erinran av Ansvarsnämnden.
