Var lyhörd mot förståndshandikappad patient!

En förståndshandikappad kvinna i femtioårsåldern blev under ett halvårs tid vid flera tillfällen undersökt av olika läkare vid vårdcentralen då hon hade ont i höften efter att ha ramlat i början av året. I februari ställer läkare A diagnosen trokanterit och läkemedelsbehandling mot detta sätts in. Fortfarande en månad senare kvarstår besvären och läkemedelsbehandlingen fortsätter. När besvären inte avtagit i april får patienten en kortisoninjektion.

I maj har patienten svåra smärtor i benet och så besvärligt att röra sig att hon blivit ordinerad rullstol. Läkare B tar prover för att utesluta en propp. Behandlingen mot trokanterit fortsätter.
I juli träffar hon läkare C som åter ger en kortisoninjektion och fortsätter behandlingen mot trokanterit.
I september röntgas patienten efter att akut ha sökt läkare. Det visade sig att caputs ventrala del var deformerad och tillplattad och att det förelåg sänkt ledspalt, vilket bedömdes som segmentell nekros med artros. I december görs en höftledsoperation.
Patientens gode man har anmält läkare A, B och C till Ansvarsnämnden. Han anser att en riktig diagnos tidigare hade förkortat patientens lidande, och påpekar att läkarna inte tagit patientens (de personliga assistenternas) beskrivning av den tilltagande smärtan och önskemål om röntgen på allvar.

Ansvarsnämnden kan inte se att det var felaktigt av läkare A att vid första besöket inte utföra röntgenundersökning. När smärtan inte avtog med behandling borde läkare A varit generös med att remittera till röntgenundersökning av höften, i synnerhet som patienten är förståndshandikappad och har svårt att beskriva sina besvär på grund av bristande kommunikationsförmåga. Vid tredje besöket borde läkare A enligt Ansvarsnämnden absolut ha ordnat med röntgenundersökning.
Läkare B och C borde också remitterat till röntgenundersökning men Ansvarsnämnden påpekar samtidigt att det var svårt för dem att vid ett enstaka besök göra en annan bedömning än kollega A, som träffat patienten tre gånger.
Läkare A får en erinran. Ansvarsnämnden riktar kritik även mot läkare B och C men avstår från att tilldela dem någon påföljd.