– All medicinsk behandling kan ju ha icke avsedda negativa effekter. Det kan vara allvarliga biverkningar eller skador som inte skulle vara acceptabla under andra omständigheter.
Men i vården accepterar man det efter en avvägning mot den insats man behöver göra.
Det säger Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt vid Uppsala universitet.
Hon påpekar att för en patient med ett långt liv framför sig kanske man tvingas tolerera viss smärta för att undvika andra negativa hälsoeffekter.
– Men för en person som är döende finns ingen anledning att snåla in på smärtlindring.
Elisabeth Rynning säger att man måste ge smärtlindring för att kunna ge en god vård.
– Om det är en döende patient, och livet tar slut något tidigare till följd av smärtstillande läkemedel.… Det måste man anse vara en godtagbar behandling om god smärtlindring inte kan uppnås på annat sätt, säger hon.
Och hon vänder på resonemanget och ställer frågan om man ska avstå från att lindra ångest och smärta för att för‑
hindra att livet förkortas ytterligare om man vet att patienten ändå kommer att dö inom kort.
Elisabeth Rynning har suttit med i Statens medicinsk-etiska råd (SMER) i 12 år fram till senaste årsskiftet, då hennes mandatperiod gick ut. I höstas framhöll SMER i en skrivelse till regeringen att man behöver tydligare riktlinjer för bland annat palliativ sedering. Men nu säger Elisabeth Rynning att sedering eller smärtlindring när man beslutat sig för att avbryta livsuppehållande behandling kanske inte är det allra svåraste att fatta beslut om.
– Att på ett korrekt sätt komma fram till att livsuppehållande behandling ska avbrytas, det tror jag kan vara ännu knepigare. När är fortsatt medicinsk behandling meningslös?
Elisabeth Rynning anser absolut att man mer än hittills borde resonera om vilka aspekter som får vägas in, även om det inte går att precisera i detalj.
– I vissa fall är man naturligtvis säker: Patienten befinner sig oåterkalleligen i livets absoluta slutskede och det går att ganska okomplicerat komma fram till ett beslut om att avsluta livsuppehållande behandling.
– Men om det finns 5 procents chans att patienten skulle kunna räddas till livet? Om det finns 5 procents chans att patienten skulle överleva i ytterligare tre månader, eller ett halvår?
– Om man kan rädda livet på patienten, men till ett liv med ganska dålig livskvalitet, vad gäller då? Det är jättesvåra frågor.
Elisabeth Rynning säger att resonemanget kan variera och det finns en risk att besluten ser väldigt olika ut beroende på vilka läkare man träffar.
I utredningen om vård i livets slutskede som kom 2001 (»Döden angår oss alla – Värdig vård vid livets slut«, SOU 2001:6), där Elisabeth Rynning satt med som sakkunnig, påtalades att Socialstyrelsens allmänna råd från 1992 »Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede « behöver uppdateras, något som nu görs (se LT nr 11/2009).
I debatten kring händelserna som lett fram till att en läkare är misstänkt för dråp har flera efterlyst att Göran Hägglund ska agera. Men han har hänvisat till Socialstyrelsens och professionens befintliga riktlinjer. Elisabeth Rynning tycker att det är mycket angeläget att frågorna om vad som ska gälla vid vård i livets slutskede ska bli ordentligt belysta, men anser att man i nuläget kan avvakta vad Socialstyrelsen kommer fram till, eftersom en uppdatering av råden nu är på väg.
– Personligen tycker jag att det viktigaste är att vi först klargör vad som är tillåtet, vad som är god, sakkunnig vård. Omtanke om patienten, respekt för människans värdighet. Det kräver bland annat smärtlindring.
Elisabeth Rynning säger att om historien med den dråpmisstänkta läkaren för något gott med sig så är det kanske att man uppmärksammar behovet av att resonera kring principerna. »Det är inte så solklart, men vi behöver bli någorlunda överens om huvudprinciperna«. Foto: Lena Garnold
