En 65-årig kvinna med tidigare diagnostiserad MS blev deprimerad i samband med att hon också fick en allvarlig och progredierande ögonsjukdom.
Hon hade kontakt med den psykiatriska öppenvården men ville inte medicinera med antidepressiva läkemedel då hon var orolig för att det skulle påverka det intraokulära trycket negativt. Depressionen tilltog och hon gjorde ett självmordsförsök. Några veckor därefter sökte hon akut vid sjukhusets psykiatriska klinik. Antidepressiv, antipsykotisk samt ångestdämpande medicinering sattes in.
Efter knappt två veckor skrevs hon ut på egen begäran. Psykiatern bedömde då att hon dittills svarat bra på insatt behandling. Ett par dagar senare tog hon sitt liv.
Patientens son har anmält psykiatern och verksamhetschefen vid den psykiatriska kliniken för felbehandling. Sonen har synpunkter på att modern fick träffa läkare endast vid tre tillfällen under de 12 dagar hon låg inne en gång vid inskrivningen, en gång vid utskrivningen och en gång däremellan. Sonen är också kritisk till att ingen strukturerad bedömning av risken för suicid gjordes.
Psykiatern har yttrat sig och bestrider att han handlat felaktigt. Han skriver att under veckan som gick från den mellanliggande läkarbedömningen till utskrivningsbedömningen förelåg kontinuerlig kommunikation med omvårdnadsansvarig sjuksköterska samt övrig omvårdnadspersonal. Eftersom patienten dessutom förbättrades under vårdtiden fanns ingen påkallad anledning till mer frekventa läkarbedömningar. Han medger att ingen strukturerad suicidbedömning gjordes under vårdtiden men skriver att det är välkänt att det föreligger förhöjd risk för suicid under samtidig kronisk sjukdom som till exempel MS. Psykiatern skriver också att det i samband med utskrivningen fanns etablerad öppenvårdkontakt och att överrapportering till öppenvårdsbehandlare skedde enligt sedvanliga rutiner.
Fallet har också anmälts enligt Lex Maria. Socialstyrelsen skriver i sitt beslut att med tanke på att patienten uppvisade en depression av melankolisk art borde hon ha bedömts något oftare av läkare för ställningstagande till om behandlingen var optimal. Socialstyrelsen konstaterar också att någon strukturerad bedömning av patientens självmordsrisk inte förekommit samt att det av utredningen inte framkommer att vården har beaktat patientens somatiska samsjuklighet som en riskfaktor för suicid.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skriver i sitt beslut att detta handlade om en högriskpatient med tidigare allvarliga självmordsförsök samt allvarlig kronisk och progredierande sjukdom. Ansvarsnämnden finner det osannolikt att patientens djupa depression med psykosinslag redan efter den korta vårdtiden skulle vara så pass förbättrad att hon kunde skrivas ut. Psykiatern borde, enligt Ansvarsnämnden, ha ifrågasatt förbättringen och gjort en omfattande suicidriskbedömning. Dessutom borde psykiatern föranstaltat om inneliggande vård trots att hon vårdades frivilligt på sjukhuset. Ansvarsnämnden ger psykiatern en varning.
